Skip Spence och Doobie Brothers?  Det var jefferson airplanes trummis, tillika moby grape-geniet Skip Spence, som introducerade Tom Johnston för sin vän John Hartman. Hade detta aldrig skett så hade dom aldrig startat the Doobie Brothers. Då hade Tom kanske aldrig skrivit Listen to the music. Då hade Tom aldrig blivit ersatt av Michael McDonald 1975. Tom hade heller aldrig spelat in den saggiga soloplattan Everything youve heard is true 1979. Och han hade aldrig återförenats med Doobie Brothers på 90-talet. Tack Skip!

Grattis Patsy!  Grattis, skulle vi också ha sagt till Patsy Cline, om hon hade levat. Vi gör det ändå.

Vi minns Peter Sellers. Och hans hus.  Idag den 8 september är det en stor dag för alla Stephen Stills-vänner. Det är ju som alla vet Peter Sellers födelsedag. Och som alla också vet köpte ju Stiltjen sitt älskade Brookfield House i Elstead, Surrey av Ringo för £10.000 1970. Ringo, i sin tur, hade bara något år innan köpt det av Peter Sellers. Som i sin tur hade köpt det av Spencer Tracy. På Brookfield jobbade som bekant trädgårdsmästaren Johnny som Stiltjen skrev Johnnys Garden om. Åren i Brookfield House var de mest kreativa i Stefans Stiltjes liv. En dag ska vi alla återvända till Elstead.

Oh la la, Shangri-La!  Trogna läsare vet att vi alltid är intresserade av vad som försiggår på fastighetsmarknaden. Döm därför om vår oförställda glädje när vi häromdagen noterade att ”Shangri-La” nu är till salu. Beläget ovanför Zuma Beach i Malibu byggdes Shangri-La 1958 av skådespelerskan Margo Albert. På 1970-talet byggde skivproducenten Rob Fraboni en studio där på uppdrag av bl. a. The Band och Bob Dylan. Det var i Shangri-Las trädgård som Bob Dylan under en rätt förvirrad period bodde i ett tält och det var här som The Bands ”Northern Lights – Southern Cross” spelades in. Gamle Långsamhand, Eric Clapton, höll också hov i huset och har beskrivit perioden som ”an intensely creative period, where all-night jam sessions and wild parties were the norm”. Omslaget till Erics ”No Reason to cry ” är fotograferat inne på Shangri-La och det var även här som Scorsese och Robbie Robertson arbetade sig igenom vad som skulle bli ”The Last Waltz”. Kort sagt, det finns nu alla möjligheter att bli ägare till en av 1900-talets viktigaste byggnader med två inspelningsstudior och hela 4449 kvadratfot boyta. Allt detta till det facila priset av 4,1 miljoner dollar. Köp!

Byalaget festar i dagarna två!  Jahaja, 29 april må vara en högtidsdag för oss monarker, Duke Ellington-vänner, samt fans av Tammi Terrell. Men ta nu inte ut er fullständigt med allt festande, och det är inte valborgsmässofirandet vi tänker på, nej här i byn firar vi den 30 april Willie Nelson och Bobby Vee så det står härliga till! Shotgun Willie fyller som alla vet 78 år, och Bobby Vee fyller som alla vet 68 år. Grattis!

Jimmy och Percy är kusiner.  Jimmy Hughes och Percy Sledge är också kusiner.

Grattis David!  Grattis säger vi söndagen den 6 mars till David Gilmour som fyller 65 år! David Gilmour är ju för de flesta mest känd för att ha lånat ut sin bil till omslagsbilden på The Pretty Things album Freeway Madness från 1972. Men under många år spelade han faktiskt också gitarr, och sjöng lite, i Roger Waters band Pink Floyd. Vi sjunger Med En Enkel Tulipan för dig David, och lyfter på hatten för att du alltid sett till att Roger Keith fått det som rättmätigen var hans.

Peter och David är kusiner.  Peter Lewis från Moby Grape är kusin med David Lindley från Kaleidoscope. Det här kan vara bra att veta när det inte räcker med att veta att hans mamma är Hollywoodskådespelerskan Loretta Young, och att han har en halvsyster vars far är Clark Gable.

Kvistens stuga  Det här är Roger McGuinns rymdinspirerade hus i Orlando, Florida. Här inne har han sin stora samling av olika gadgets. Det är även här han sitter dag ut och dag in och tänker ut nya orsaker till att inte återförenas med Chris Hillman och David Crosby. Han borde gå ut istället. Ut i solen, till sina vänner.

Tyrones tröja.  Många har frågat sig vad det är för slags material i Tyrone Davis tröja, som han bär på omslaget till albumet Tyrone Davis från 1982. Efter kontakter med skivbolaget Highrise, samt den vid omslagsfotograferingen anlitade stylisten Nellie Prestwood, kan vi nu bekräfta att det rörde sig om den vid tiden så populära viskos/bomull-blandningen. En uppskattning är att det handlar om 30/70-mix, till bomullens fördel. Ännu ett mysterium löst.

Vilken firarhelg!  Visst firar vi Roberta Flack idag den 10:e februari. Och visst kommer vi även att fira Ray "Jim var poet" Manzarek på lördag - även om han känns väldigt jobbig. Men det alla väntar på här i byn är såklart söndagens stora färglada Peter Tork-fest! Jajamän, vår favoritapa, Stiltjens kompis, Peter "Torken" Tork fyller ju som de flesta vet 69 år, och det firar vi sedvanligt med pompa och ståt! Antagligen tittar vi även på filmen Huvud nere på torget. Och troligtvis frågar vi oss om "vi måste göra allt det här igen", och svaret är såklart ett rungande JAAA!!

Stones och Dressman? Så talade Mäster:  På det högre seminariet på universitetet i Runtrunt-byn har debattens vågor gått höga de senaste veckorna efter beskedet om The Rolling Stones samarbete med Dressmann. Hur illa är det egentligen? Och hur ska man egentligen förhålla sig till Sir Mick, Charlie, Ron, Keith, Bill, Mick och Brian? Här är Mästers tankar: Inledningsvis kan konstateras att det är i det närmaste vetenskapligt bevisat att de två bästa banden i världshistorien är The Rolling Stones och The Byrds. Visst, det finns andra fantastiskt bra band som dessutom är tusen gånger relevantare i dag 2011, men det spelar ingen roll. På domens dag är det ändå Rolling Stones och Byrds som kommer att räknas först. Det är ingen hemlighet att Rolling Stones på ett sätt har förskingrat sitt arv. Till skillnad från samtliga sina kollegor har det inte släppts någon genomtänkt serie med återutgivningar av Stenarnas rika material. Delvis beror detta på juridiska problem med Decca-materialet, men det är ändå frapperande hur Stenarna gång på gång inte gör vad som förväntas av dem. Det finns ingen utgåva med BBC-inspelningar, inga antologier, deluxeutgåvor, tidigare outgivet livematerial eller boxar som ger Stenarnas musik den kärlek och den respekt den så uppenbart kräver. Varken Exile-boxen eller nyutgåvan av ”Get Yer Ya Ya’s Out” gjorde något annat än skrapade på ytan till Stenarnas valv. I Exile-fallet gjorde man det dessutom på ett närmast historieförfalskande sätt genom att bl. a. ange att Bill Wyman och Charlie Watts spelar på samtliga låtar. På ”Rarities” som kom häromåret hade man istället valt att retuschera bort Bill Wyman från omslagsbilden på ett sätt som påminner om foton från det gamla Sovjet. Allt detta är oerhört märkligt. Det är möjligt att det finns andra bakomliggande orsaker som vi inte känner till, men det är nästan så man tror att Stenarna faktiskt inte bryr sig, varken om sig själva, om sin musik eller de musikkonsumenter som i månader, år eller decennier följt ”sitt” band. Man kan bli rasande för mindre. Men det är inte bara mot Stenarnas sätt att hantera sitt arkivmaterial som det riktas kritik. Det finns också en vanligt förekommande åsikt att Stenarna är patetiska och borde lägga av, att de inte är relevanta och inte är lika bra som förr, att det är närmast motbjudande att se Sir Mick strutta runt på scen och sjunga om att ha inte kan få någon tillfredsställelse. Stenarna har inte ens värdigheten att lägga av. Och nu senast riktas också kritiken på Stenarnas samarbete med Dressmann eftersom det befaras späda ut Stenarnas varumärke och i realiteten medför att ingen modern ung man eller kvinna överhuvudtaget kommer att våga dra på sig en vintage t-shirt med Stenmotiv. Allt för att inte bli förknippad med ”Grattis Borås – Nu öppnar Dressmann en butik i…” Men (det är här som delar av Runtrunt-akademien försöker att formulera en teori), om Rolling Stones kommersiella genombrott från början byggde på provokation, går det då inte att säga att det är samma provokation som idag, att Rolling Stones fortfarande är provocerande. För om det är så, då faller väl också argumentet att Stenarna har ”sålt sin själ” eller vad man nu anför för att motivera att bandet inte längre är som förr och att det har spelat ut sin roll. För vad kan vara mer provocerande än att inte vila på sina lagrar genom att visa världen hur bra man en gång var, utan istället ge i stort sett blanka fan i sin historia och dessutom ha mage att fortfarande försöka ”rocka ut” och framstå som farliga när man i själva verket är en Las Vegas-akt? Om det perspektivet anläggs på Rolling Stones karriär under de senaste två decennierna framstår, enligt min uppfattning, Rolling Stones fortfarande som en nagel i ögat på musikkonsumenterna. Stenarna spelar inte enligt de ”retroregler” (ge ut sammanfattning av din karriär i en box, ge ut originalplattorna med extraspår etc.) som lagts fast för rockmusiken sedan början 1990-talet; de sköter inte om sitt arv, de vägrar att lägga av och de vill uppenbarligen tjäna mer pengar. På det sättet är Rolling Stones lika provocerande idag som de var första gången de uppträdde med det undantaget att musiken faktiskt inte är lika bra (Det senaste riktigt nyskapande Stones har gjort var sannolikt tolvtumsremixarna till 1983 års Undercover of the night. Enligt mästaren i Runtrunt-byn står vi snart inför en Undercover-renässans.) Visst, musiken är inte lika bra i dag som den var 1965, 1969, 1972 eller för all del 1981 och Rolling Stones är inte heller längre en del av tidsandan. Idag betyder inte Rolling Stones samma sak som 1971. Och det är helt naturligt. Genom populärmusikens historia under efterkrigstiden får det sägas vara väldigt få artister som lyckats hålla sig populära och relevanta längre än tio år och ännu färre av dessa har ansetts vara representanter för en generation. Det är dock märkligt att den kritik som riktas mot Stones för att de inte lägger av eller att de inte längre är relevanta inte riktas mot andra artister som har varit mer eller mindre samtida med Stones och på samma sätt fångat en tidsanda. Det är ingen som kritiserar Chuck Berry för att han inte har skrivit en låt sedan början av 1970-talet. Och det är ingen som menar Stevie Wonder är patetisk för att han inte har förnyat soulmusiken sedan 1977 och varför är Dr. John inte löjeväckande när han uppträder med voodoo-attiraljer och sjunger om häxdrottningar? Ingen bad någonsin John Lee Hooker, Muddy Waters eller Ray Charles att lägga av, trots att de hade passerat bäst-före-datum med åtskilliga decennier, både musikaliskt och attitydmässigt? Om rock and roll i grund och botten är artificiell, konstlad och påhittad, finns det inga bättre representanter än Rolling Stones. Genom att inte lägga av, genom att fortsätta ”klä ut sig”, fortsätta spela, genom att ”sälja sig” och ge fan i sitt konstnärliga arv, lever Little Richard, Elvis, Chuck Berry, Hank Williams, Charlie Patton och hela rockhistorien vidare. På det sättet utmanar fortfarande Rolling Stones våra fördomar om hur musiken och konstnärskapet bör vara och, framför allt, hur rika vita män borde bete sig. Samarbetet med Dressmann är ur det perspektivet helt naturligt.

GRATTIS KAJ!  Jajamän, på lördag är det Kaj Rikards födelsedag! Kaj fyller 67 år. Det kan man inte tro när man ser bilden. Vi kommer att fira traditionsenligt med en smörgåsmatsbuffé någonstans på Hägestensåsen, ett av de starkaste Keith Richards-fästena vi har i Stockholmsområdet.

Vi har inte glömt bort Fogeln!  Den 16 december är det 4 år sedan Dan Fogelberg lämnade byn. Men vi har inte glömt honom. Som brukligt tar vi på oss våra koftor och spelar High Country Snows hela dagen. Det är kanske dags för även Er att upptäcka Dan? Han var så mycket mer än bara The Power Of Gold.

Bill har också gjort en skiva.  Bill Szymczyk är en producent som vi alla älskar. Mannen bakom Eagles och Joe Walsh mest lyckade produktioner. 1979 gav han ut en lp med studiogräl, prat, och outtakes, från inspelningarna av Eagles Hotel California och The Long Run, på sin privata label Soul-Pole Records. Skivan trycktes upp i en strikt limiterad upplaga och gavs till vänner och bekanta i kretsen av producenter och ljudtekniker.

Det är snart den 9 oktober igen!  Den 9 oktober är ett viktigt rockhistoriskt datum. Detta av två skäl. För det första var det den 9 oktober 1973 som Priscilla skiljde sig från Kung Elvis Presley och därmed bröt vad Gud hade fogat samman. För det andra är den 9 oktober födelsedag för ingen mindre än Clyde Jackson Browne. Grattis Jackson! Läs också(8)

Tony Curtis har lämnat oss.  Byn har idag nåtts av det tråkiga beskedet att Tony Curtis dragit vidare. För många är han mest känd för sina roller i I Hetaste Laget och tv-serien Snobbar som jobbar. Men han gjorde faktiskt en fin insats i Alain Zaloums starka film David & Fatima så sent som 2008. Där spelade han Mr Schwartz. Tony Curtis lär vara en av dom få som har ett ex av Roger Moores ovanliga cbs-singel Where does love go från 1965. Vad som händer med den nu är än så länge oklart. Vi lyfter ett glas champagne i Danny Wildes anda och hyllar dig Tony! Vi kommer att sakna dig.

Rick & The Sweet Inspirations  Idag, den 27 september, drar vi oss till minnes att det var just den här dagen 1978 som Rick Nelson spelade i Lake Tahoe med The Sweet Inspirations som backup hela setet. Han hade ju s.a.s "ärvt" körsångerskorna från Elvis. En anledning till detta kan vara att Rick, på ett något oklart sätt, var lierad med Col. Tom Parker. Alltid en bra idé.

En kärleksfull helg väntar.  Det drar ihop sig till sista helgen i september och det betyder som vanligt en hel del ståhej för alla oss Love-fans. 24 september är lite tråkig då det är 6 år sedan Don Conka gick bort. Vi gör en galen trumvirvel och lyfter på hatten. Sen gör vi ett väldigt långt trumsolo för Don. 25 september däremot, är det fest hela dagen lång! Javisst, det är Bryan MacLeans födelsedag! Vi firar för fullt, någon brukar klä ut sig till barberare John, vi andra sjunger om Kathleen och Claudia till solen går ner på apelsinhimlen. Men det slutar ju inte där. De flesta känner ju till att det var just den 25 september 1967 som de sista, avgörande, påläggen av stråkar och blås gjordes på nästan alla låtar på Forever Changes. Trevlig Helg!

The Jim Keltner Fan  I månadsskiftet mars april 1974 träffades “The Jim Keltner Fan” på Record Plant i Los Angeles för att jamma ett par låtar. På plats med gitarrerna var John Lennon, Marc Benno och Jesse Ed Davis, Ringo Starr, Moose Johnson och Jim Keltner alternerade på trummorna, Ric Grech tog hand om basen, Bobby Keys spelade sax, Joe Vitale hanterade flöjten, Mal Evans stod för percussion och ingen mindre än Gene Clark hanterade sången. Japp, det stämmer, Joe Vitale och Gene Clark på samma gång med Bobby Keys på sax. Det måste ha varit grymt bra!

Låt felan gå!  Jamenvisst är det väl Doug Kershaw som spelar fiol på Bosses Nashville Skyline. Läs också(5)

Mike Love är överallt.  1982 var Mike Love eventuellt inblandad i lanseringen av biltillverkaren Talbots nya pickup.

Grattis Signe!  Grattis säger vi idag den 15 september till Signe Toly Anderson som fyller 69 år! Signe är ju som alla vet orginalsångerskan i Jefferson Airplane, och enligt somliga den bästa. På skiva med bandet hittar vi henne i stort sett bara på debuten Takes Off. Men nu kommer snart ansvarsfulla skivbolaget Collectors Choice (samlarens val) med en liveskiva med Signes sista konsert med bandet! Det lär enligt vissa uppgiftslämnare vara makalöst bra. Spännande, och förhoppningsvis en värdig, något försenad, födelsedagspresent till Signe. Hurra!

Grattis Belinda!  Idag den 17 augusti har vi alla på oss bunnydräkter nere i byn när vi firar en av L.A.s finaste. Belinda Carlisle fyller 52 år! De flesta av oss har ju legat i hängmattan hela sommaren och läst hennes nyutkomna självbiografi Lips Unsealed där hon avslöjar det mesta om sitt festliga liv i L.A. med omnejd. Och när firandet är över är det kanske dags att börja tänka på figuren också. Tur då att Belinda är representant för bantningsmedlet Nutrisystem. Det är säkert väldigt effektivt. Grattis Belinda!

12 juni firar vi med Gene i Mendocino!  Året i byn går fort, tänk nu är det redan 12 juni! Som de flesta vet är det Gene Clarks bröllopsdag och den firar vi ju alltid! Det var den 12 juni 1970 som Gene och Carlie Lynn McCummings gifte sig hemma hos bästa vännerna Ea & Philip i Mendocino, en bit bort från Los Angeles. Många minns bröllopsfesten än idag då den pågick i tre hela dagar och gästades av idel västkustadel såsom Chris Hillman, Michael Clarke, Doug Dillard m.fl. Åren i Mendocino var förmodligen de bästa i Gene Clarks liv och karriär. Där skrev han klassiska album som Gene Clark (även känt som White Light) och No Other.

Bybor, börja öva inför Kvistens födelsedag redan nu!  Den 13 juli 2010 fyller Roger ”Kvisten” McGuinn 68 år. Det ska naturligtvis firas, bl. a. genom att återskapa hela Rogers Kölnkonsert från födelsedagen 2009 då Roger bjöd sina tyska fans på följande : My Back Pages, Mr. Spaceman, Pretty Boy Floyd, You Aint Going Nowhere, Well Well Well, Ballad Of Easy Rider, Wasnt Born To Follow, You Showed Me, All I Really Want To Do, Chestnut Mare, American Girl, King Of The Hill, The Trees Are All Gone, 5D (Fifth Dimension), Lover Of The Bayou, Just A Season, Bells Of Rhymney, Turn Turn Turn, He Was A Friend Of Mine, So You Want To Be A Rock And Roll Star, Eight Miles High, Mr. Tambourine Man, Feel A Whole Lot Better, Chimes Of Freedom, May The Road Rise To Meet You, Don’t You Write Her Off.

Var är bilderna tagna?  Redan efter bara ett par dagar har ganska många varit inne i butiken och frågat om vi kan identifiera vid vilka konserter livebilderna i den nya exileboken (den som följer med deluxeutgåvan) är tagna. Runtruntakademin har svaret: Sid 32 (Sir Mick med hatt) – Vancouver, sid 33 (bandet) – Nashville, sid 34 – Tuscaloosa (?), sid 36 (Sir Mick och Keith Richards backstage) – Los Angeles, sid 37 (Keith Richards och Bill Wyman backstage) – Vancouver, sid 38 (Sir Mick och Bill Wyman) – Houston, sid 40 (Charlie Watts backstage) – Fort Worth, sid 41 (Sir Mick) – Fort Worth, sid 42 (Keith Richards med Coors och Jack Daniels) – Los Angeles, sid 43 (Sir Mick backstage) – Vancouver, sid 44 (Mick Taylor) – troligen San Diego, sid 45 (Sir Mick) – Houston, sid 46 (Sir Mick, Keith Richards och Charlie Watts) – Nashville, sid. 47 (Sir Mick och Keith Richards)- Nashville.

Bobby Darins födelsedag!  Javisst, det är den 14 maj och som vanligt firar vi Bobby Darins födelsedag här i byn med pompa och ståt! Vi väljer att spela hans sköna lättpsykedeliska folkrockalbum Commitment från 1969 på repeat. Det är bättre än du tror och vi dansar hela tiden! Bobby prövade de flesta musikgenrer under sin alltför korta karriär. Bobby dog under en hjärtoperation i Kalifornien, december 1973.

Vi minns en majkväll med Bob & Joan.  Tänk att det redan gått 34 år sedan den där varma kvällen den 8 maj 1976 i Houston, Texas, när Bob och Joan sjöng Railroad Boy så fint tillsammans. Ja, det var en riktigt bra konsert, Bob öppnade t.o.m med en akustisk version av Tamburinmannen. Nästan alla i publiken dansade med en hand viftandes fri.

Byrds spelar i L.A. den 7 maj 1966!  Det är den 7 maj och vi firar denna dag, fast 1966; the Byrds spelar på Occidental College, Eagle Rock i Los Angeles. En spelning många minns för att fåglarna anlände i en vit limousine iförda kostymer. Väl på plats bytte man om till sina mer färgstarka rockstjärnekläder. På bilden kan vi se hur våra vänner stämmer sina instrument backstage. Crosby spelar Gretsch iförd en lodenrock. Chris Hillmans bas var väldigt ostämd. En man med Link Wray-frisyr tittar på. Det är antagligen Art Roberts.

Graham Nash & Jimi Hendrix-tejperna? 4 maj?  De senaste åren har det varit mycket snack om de tejper som lär finnas med Stephen Stills och Jimi Hendrix från runt 1970. Ryktet gör gällande att dom troligtvis kommer att släppas senare i år, 2010 är ju trots allt Stills-året. Vad de flesta däremot inte tycks känna till är att, den ständigt överraskande, Graham Nash faktiskt spelade in med Jimi Hendrix redan 1967! Javisst är det Grahams distinkta fotstamp och harmonisång vi hör på klassiska låten If 6 Was 9! Låten spelades in den 4 maj 1967 och Grahams backing vocals hörs extra tydligt på den alternativa monoversion som finns i Hendrix-boxen från år 2000. Den version de flesta känner till, från Axis:Bold as love, är en annan stereomix som gjordes senare den 9 juni 1967. Man får förmoda att Hendrix och Nash även spelade in en hel del annat material den där fina dagen i maj. Vi fantiserar om Carrie Anne med lite fuzzgitarr..

Jerry Garcias dykutrustning  Den 22 mars 1995 lanserade Jerry Garcia officiellt sin egen "range of psychedelic scuba diving equipment". Det är inte känt huruvida det hela blev någon större succé men spontant känns kombinationen psykedelia och sportdykning som en dålig idé. Om någon av Er läsare äger Garcia-dykutrustning är vi givetvis intresserade av mer information här i byn.

Vi firar "mötet".  Den 6 april 1966 möttes två bilar på Sunset Strip i Los Angeles. I den ena bilden satt Stephen Stills och Richie Furay. I den andra färdades Neil Young och Bruce Palmer. Mötet den där dagen ledde till Buffalo Springfields bildande. Det firar vi idag för vad det är värt.

Bo hos Gene!  På väg till västkusten? Funderar du över boendefrågor? Här bjuder Runtrunt-byn på ett tips av första klass! Blott några kilometer utanför Caspar och endast tio minuters resa norrut från Mendocino (och söder om Fort Bragg) ligger Gene Parsons ”Stringbender Cottage”. För det facila priset 150 dollar per natt kan du bo som en furste i äkta Gene Parsons-miljö där det är mer än sannolikt att värden Gene kommer förbi och berättar lite historier. Om du har tur får du kanske också hjälpa till med Genes hobbyprojekt att bygga ett modell av ett ånglok i skala 1:8. Vem vet, kanske kan man också få hela sin Gene Parsons-samling signerad och höra Kindling live. Mer info hittar du på www.stringbendercottage.com/.

Gud är ett ostöpt ljus.  Gud är ett ostöpt ljus, Rats Monander. Ja, kom det en ny upplaga av Pelle Holms älskade bok "Bevingade Ord", vars första upplaga kom på Bonniers redan 1939, skulle dessa odödliga ord absolut komma med. Det var Mats Ronander som sa det. Glöm aldrig det. Den 1 april fyller Malla 56 år. Vi spelar Livets Lust från Wellander & Ronander-lpn (Polar 1978) en gång till. Och en gång till. Grattis Malla!

Ringo & Jim.   När Ringo Starr spelar trummor på skiva under 70- och 80-talen backas han, i ungefär 70% av fallen, upp av ytterligare en trummis. Inte alltför sällan är denne trummis Jim Keltner. Det här är väldigt intressant.

Johnny Burnette-dagen!  ..och den 25 mars är det alla rocknrollvänners stora dag, just det, Johnny Burnettes födelsedag! Det var 1934 som John Joseph Burnett föddes i rockens huvudstad Memphis, Tennessee. Han växte faktiskt upp i samma kvarter som en viss Elvis Presley. Johnny är bl.a känd för sina tidiga framgångar med The Rhythm Rangers a/k/a The Rock and Roll Trio, samt för att Ricky Nelson spelade in många av deras låtar. Men han gjorde även framgångsrika soloskivor på Liberty och Capitol, samt på egna labeln Sahara. Senare bytte Johny namn på sin label, från Sahara till Magic Lamp. Hade Johnny haft lanternor på sin lilla fiskebåt i Clearlake, California, den där mörka kvällen den 14 augusti 1964, hade detta antagligen blivit hans 76-årsdag.

Minns Papa John Phillips!  Tänk att det gått 9 år sedan Vargkungen gick bort den 18 mars 2001.. Spela John The Wolfking of L.A. en gång till.

Wilson Pickett hela dan!  Idag den 18 mars är det Wilson Picketts födelsedag! Som vanligt firas den med tigerkaka och mjölk här i byn. Wilson skulle ha fyllt 69 år idag om han inte gått bort den 19 januari 2006. För oss är han alltjämt levande.

Grattis Cheryl Lynn!  Grattis säger vi till Cheryl Lynn som fyller 53 år imorgon! Många minns Cheryl för hennes älskade discohit Got To Be Real från 1980. Det gör vi med. Men vi minns också hennes bidrag till Totos Georgy Porgy.

Minns Lulle Ellboj!  Imorgon den 12 mars är det 50 år sedan den legendariska storbandsledaren Rune "Lulle" Ellboj gick ur tiden. För oss här i byn känns det som igår. Vi tar oss en silvergrogg till och hottar hela natten lång. Lulles orkester var tok-bra! Glöm aldrig det.

Kom igen Ron!  Ron Wood har den senaste tiden varit rejält ”middle age crazy” eller kanske ”old age crazy”. Det kan därför vara värt att påminnas om vad Ron gjort tidigare vårar, innan galenskapen tog tag i honom på riktigt. Den 14 mars 1991 återvände Ron Wood till England efter en veckas vistelse på Irland. Det här var bara några veckor före premiären av The Rolling Stones nya skiva ”Flashpoint”; kanske satt han rent av på flygplanet med en s k freestyle och lyssnade igenom en promoversion av skivan i kassettformat. Han visste det inte då, men på dagen fyra år senare skulle han fira sin fru Jo:s födelsedag på Hard Rock Cafe i Tokyo. De som hade förmånen att vara på plats då skymtade nog Mick Jagger, numera Sir Mick, bland gästerna och hade turen att se och höra Ron sjunga lite karaoke. Vid den tidpunkten hade våra vänner i Stenarna tillbringat hela två veckor i Japan med konserter (Voodoo Lounge-turnén) och med inspelningarna av vad som sedan skulle bli ”Stripped”. Nio år innan festen i Tokyo var Ron Wood på konsert. På Minskoff Theatre i New York såg han Patti Labelle framträda. Tre dagar senare åkte hela familjen Wood på semester till Jamaika. 22 år och några månader efter den semestern krökade Ron fullständigt ner sig samtidigt som han träffade sin numera f d nittonåriga flickvän, ett möte som skulle leda till skilsmässa från Jo och början på ett fall som vi i skrivande stund inte vet om Ron kommer att hämta sig från. Vi i Runtrunt-byn säger: Kom igen Ron!

Patsy.  Idag den 5 mars tänker vi extra mycket på Patsy Cline. Den här olycksaliga dagen 1963 omkom hon i en tragisk flygolycka, tillsammans med bl.a Hawkshaw Hawkins. Det var tioårsdagen av Stalins död och skulle således ha varit en lycklig sådan. Men icke.

4 mars 1978: Bob rundar av på Budokan.  4 mars 1978 var den sista kvällen av fyra som Bob spelade på Nippon Budokan Hall i Tokyo, Japan. Dom andra tre är ju som den minnesgode vet 28 februari, 1 och 3 mars. Utmärkande för den 4 mars (samt den 3 faktiskt) är att BOb bjöd på den sällan spelade Tampa Red-låten Love Her With A Feeling. Den 3 mars spelar han dessutom The Man In Me, en låt vi verkligen inte blivit bortskämda med i livesammanhang. Det är f.ö. inspelningar från den 28/2 och 1/3 som vi lärt oss älska som skivan Live at Budokan. Det skulle nu dröja ända till den 12 mars innan Bob dök upp på scenen igen, denna gång i Brisbane, Australien.

Vad firar vi idag?  3 mars 1966 är ju för de flesta känt som den officiella dagen då Neil Young, Stephen Stills och Richie Furay bildade Buffalo Springfield. Bara en sån sak är värd att fira. Men för oss Byrds-vänner är 3 mars mest förknippat med den spelning Gene Clark & Clarence White gjorde på the Ash Grove denna dag 1967. Backade upp gjorde bröderna Gosdin. Spelningen fick fina recensioner.

Grattis Mimsy!  Idag är det fest här i byn igen! Det är ingen mindre än Mimsy Farmer som fyller 65 år! Många minns såklart Mimsy för en av huvudrollerna i hippiefilmen More från 1969. En film mest känd för sitt Pink Floyd-soundtrack. Vi här i byn gillar förstås More, men tycker kanske att Mimsys insats som partytjej i L.A.-klassikern Riot On Sunset Strip 1967, var ett strå vassare. Grattis Mimsy! Vi har upplopp hela dagen på huvudgatan i byn för att hylla dig! Mimsy lär enligt uppgift fira sin födelsedag i hemmet i södra Frankrike tillsammans med maken, skulptören Francis Poirier.

Idag skulle George Harrison fyllt 67 år.  Och som vanligt firar vi George Harrisons födelsedag den 25 februari här i byn med sedvanlig pompa och ståt! George var under en period på 60-talet förvisso medlem i det brittiska popbandet Beatles, men vi hyllar honom alltjämt för de fantastiskt fina soloalbum han gjorde under 70-talet. Vi håller både All Things Must Pass 1970, och Living In The Material World 1973, som mästerverk. Även det fina albumet George Harrison från 1979 är ett måste i var mans skivsamling. Vi saknar dig George. Vi hyllar dig.

Det låter som Ringo?  Javisst är det Ringo Starr som spelar trummor på låten More and more på Carly Simons lp Playing Possum från 1975. Och det är Klaus Voormann som lägger ner den solida basen Rinkan lutar sig mot. Och eftersom det ursprungligen är Dr John som skrivit låten är han givetvis med på piano också. Där ser man.

Peter Fonda 70 år!  Tisdag den 23 februari gratulerar vi Peter Fonda som fyller 70 år!! Hela byn går man ur huse och iscensätter valda delar ur filmen The Trip. Sen ska vi dansa på stranden. Peter var god vän med våra vänner i the Byrds och vi vet ju alla vilka karaktärerna i resedokumentären Easy Rider är baserade på. Men vad alla kanske inte känner till är att den gyllene hjälm som Jack Nicholson har på sig i en av scenerna, även förekommer i Monkees-filmen Head. Så är det. Och apropå Monkees så försökte ju Stephen Stills en gång bi medlem i bandet. Det fick han inte. Däremot skrev han låten Find the cost of freedom till just filmen Easy Rider, på uppdrag av Mama Michelles blivande make Dennis Hopper. Låten användes dock inte, istället använde man Roger McGuinns älskade Ballad of Easy Rider. En låt som även Bob Dylan hade ett finger med i. Stephen Stills sång återfanns senare istället på b-sidan till singeln Ohio. Grattis Peter, och må du leva i minst 30 år till!

Hotel Troubadour  Det kom ett mail till byn med en önskan om en bild på Merle Haggards husbåt "Hotel Troubadour". Här är den! De flesta vet såklart att Merle sålde den lyxinredda båten för några år sedan, men innan dess bodde faktiskt Merle & Theresa på båten i 5 år. Båten låg då i Lake Shasta i vårt älskade Kalifornien. Lake Shasta är ju, som många countryfans vet, en konstgjord sjö, ja faktiskt den största reservoaren i hela Kalifornien. Som djupast är sjön hela 158 meter djup.

Possum på Pecanga!  Om du har vägarna förbi Pechanga Resort & Casino i Pemecula, CA imorgon den 19 februari så missa för guds skull inte George Jones konsert! The Possum uppträder exklusivt denna enda kväll på casinot. Oroa dig inte för priset, det finns tre olika prisklasser. Väl mött!

Sista Byrdsspelningen i L.A. på flera månader 1966!  Den 13 februari 1966 spelar the Byrds på klubben Hullabaloo i vårt älskade L.A. Mama Cass är där, och hänger senare, enligt uppgift, med Crosby backstage. Samma kväll gör även Crosby en intervju med Kimmi Kobashigawa för KRLA Beat. Krysset tar tillfället i akt att tala en hel del om "freedom" i intervjun...

I slutet av januari har vi mycket att fira!  Ja, det är bråda dagar här i byn! 29 januari 1971 är ju för de flesta främst känd för att vara den dag då Clarence White regelbundet började att bära en cape i blå sammet, över sin vita kostym, på the Byrds konserter. Men vi firar såklart även att det var den 29 januari 1964 som gitarrlegenden Jorma Kaukonen gifte sig med Margareta Pettersson. Skånska Margareta är kanske mest känd för att ha gjort omslaget till Hot Tunas första lp HOt Tuna 1969, samt till Jormas älskade soloskiva Quah från 1974. När det gäller den 30 januari så är det ju främst Jefferson Airplanes egen Marty Balin som har födelsedag! Grattis säger vi till Marty som fyller 68 år! Om han fått leva, hade även Steve Marriott fyllt 63 år idag. Somliga av oss firar även att the Beatles äntligen spelade sin sista konsert, den bedrövligt dåliga s.k. takkonsertten. För att avsluta helgen med något roligare än Beatles så firar vi i byn traditionsenligt 41-årsdagen av Byrds fantastiska konsert i Glenn Memorial United Methodist Church i Atlant, Georgia som gick av stapeln just den 31 januari 1969, en riktig höjdare, McGuin har kanske aldrig sjungit bättre!

Minns Chris hus!  Idag den 28 januari ser vi flaggor på bussar och andra offentliga platser. Anledningen till det är att kommuner och landsting bestämt sig för att minnas att det idag är 43 år sedan Chris Hillmans hus i Laurel Canyon brann ner till grunden. Chris förlorade nästan allt han ägde, och inte minst gitarrer och skivor. Roger McGuinn, som bodde tvärs över gatan, reagerade snabbt och var inte sen att springa in i sitt eget hus och hämta filmkameran. Sen filmade han hela brandförloppet. Filmen sålde han sen till ABC Television för $75. En riktig kompis alltså. Med tanke på att Roger McGuinn påstår sig ha donerat hela sitt arkiv till Sundazed frågar vi oss nu när dvd-boxen med Kvistens alla egeninspelade filmer kommer? Chris Hillman har senare även sagt att David Crosby syntes i huset ungefär en timma innan det började brinna och att det på nåt sätt eventuellt skulle kunna ha något samband. Vi låter det vara osagt.

Grattis Clarence!  Den 14 januari firar vi även Clarence Carter som fyller 74 år! Det var tisdagen den 14 januari 1936 som denna funkiga soulblueslegend föddes i Montogomery, Alabama. Sedan dess har han glatt oss med hit efter hit. Grattis Clarence och må du leva minst 74 år till!

Vad gjorde Bob idag, fast 1980?  Den minnesgode vet förstås att det var just den här dagen, den 14 januari 1980, som Bob Dylan stod på scenen på Paramount Northwest Theatre i Seattle, Washington. Vad spelade han då? Ja, i stort sett hela albumet Slow Train Coming, samt valda låtar från det som skulle bli albumet Saved. Förutom dessa låtar spelades även sällan hörda guldkorn som Walking Around Heaven och Blessed In The Name. Som de flesta vet, spelades dock själva plattan Saved in först i slutet av februari 1980. Och släpptes gjordes den först den 20 juni 1980. Dvs nästan en halvår efter den bejublade konserten i Seattle.

Det är Curts dag idag!  Så här i stenbockens tecken vill vi passa på att påminna om Curt Boettchers födelsedag den 7 januari. Vi firar in det nya decenniet med en Milleniumspecial. Grattis Curt!

Grattis Robin!  Grattis säger vi till broder Robin Gibb som fyller 60 år den 22 december! Vi spelar din bortglömda soloplatta Robins Reign en gång till och drömmer om en rik deluxe-utgåvaav densamma...

Minns ni David?  Idag är det 27 år och 22 dagar sedan David Blue dog, den 2 december 1982. Vi minns honom särskilt för låten Outlaw Man, som även countryrockbandet Eagles spelade in en version av. Det var även hos David Blue som Eagles hittade gitarristen Don Felder. Men främst minns vi David Blue för det förträffliga Barry Goldberg-producerade albumet Cupids Arrow, som släpptes på vår älskade asylum-label 1976. Och javisst, det är Levon Helm på trummor. Vi har inte glömt dig David!

Minns Michael!  Idag den 19 december är det 16 år sedan Byrds fantastiske och ibland underskattade trummis Michael Clarke gick ur tiden. Vi spelar alternativa tagningar från Fifth Dimension och förundras. Även Firefalls tidiga muskelhits hålls ihop av Michaels trumpinnar. Senare ikväll blir den nog Jerry Jeff Walkers Cow Jazz där Michael också höll takten. Minns Michael idag. Han var en fin kille som bara ville ha kul. Och en väldigt bra trummis.

Grattis Randy!  På lördag 28 november fyller Randy Newman 66 år! Vi här i byn firar redan för fullt skrålandes Lou-iiiiii-siana! Och såklart älskar vi L.A.

Gud har gallsten.  Eric Clapton, även känd som Gud, "Clappa", och Gamle Långsamhand, ska opereras för gallsten. Krya på dig Eric!

Bill har fimpat.  Runtrunt vill gratulera basvirtousen Bill Wyman (känd från Manassas, Rhythm Kings m.m) för att han, efter 55 år, äntligen har lagt cigaretterna på hyllan. Bra Bill.

Grattis Sir Roger Moore!  Idag gratulerar vi Sir Roger Moore som fyller 82 år! För de allra flesta är han känd som Lord Brett Sinclair, för somliga som Simon Templar eller rentav James Bond. Vi här i Runtrunt-byn vill gärna lyfta fram popsångaren Roger Moore och slå ett slag för den fina singeln Where Does Love Go med b-sidan Tomorrow After Tomorrow som släpptes 1965. Än en gång grattis Roger! Du är en av de största i våra ögon!

Bonzo.  I dag den 25 september minns vi John "Bonzo" Bonham. 29 år har gått sedan Bonzos pukor tystnade. Vi spelar därför Moby Dick på högsta volym.

Klart Michael lirar!  Fakta: Det är Michael Clarke som håller i trumpinnarna på Notorious Byrd Brothers Artificial Energy, Draft Morning, Change is Now och Old John Robertson, medan Jim Gordon gör jobbet på resten av spåren. Så var den diskussionen slut.

BB ingen bebe..  I dag den 16 september 2009 firar vi naturligtvis B.B Kings 84:e födelsedag: Länge leve kung King!

PAPA JOHNS FÖDELSEDAG!  Den 30 augusti är det Vargkungens födelsedag! Som vanligt firar vi i runtrunt-byn hela helgen, minnesstunder, workshops och glädje istället för sorg. Och det innebär förstås extra mycket fokus på Varg-Johns skivor i butiken, och vilken tur då att vi just fått in Papa Johns rymdmusikal Space (eller Man on The Moon). Läs mer om den på nyinkommet. John Phillips föddes den 30 augusti 1935 i Parris Island, South Carolina, och dog den 18 mars 2001 i L.A. i Kalifornien. Respekt.

Glad Midsommar önskar Michelle och alla vi andra här i Runtrunt-byn!

Önskebilden: Papa John Phillips  Så här glad var Vargkungen en sen kväll 1982. Kanske hade han just spelat in demon till Kokomo?

Sa Bosse verkligen thank you? Ja, tydligen.  Runtrunt presenterar stolt vad Bob Dylan sade mellan låtarna under uppträdandet på The Tower Theatre i Upper Darby Pennsylvania USA den 13 oktober 1988: "Thank you! " (efter Masters Of War). "Thank you! Anybody out there I know tonight? Do I know anybody out there? But, theres just one person I do know" (efter Knockin On Heavens Door). "Thank you!" (efter Silvio) "Thank you!" (efter I Shall Be Released). "Thank you! Good night, good luck and good health!" (efter Like A Rolling Stone). "Anybody wanna hear a folk song? Ill see if I can remember it" (precis före Barbara Allen). "Thank you!" (efter The Times They Are A-Changin).

Ike & Tina......& Marc?  Javisst är det Marc Bolan som spelar gitarr på Ike & Tina Turners extremt funkiga singel Sexy Ida från 1974! Märkligare saker har uppdagats, men visst är det lite otippat? Vi gillar Marc!

Minns Frank!  På torsdag 14 maj är det faktiskt 11 år sedan The Chairman of the board lämnade styrelsen. Men för oss här i runtrunt-byn är han ständigt närvarande. Hans musik finns överallt, hans elegans, coolhet och stil svävar över byn som en evig påminnelse om en tid när allt var lite, lite bättre. Du kan spela i princip vilken skiva som helst med Frank - alla är bra! Glöm inte bort det.

Grattis Doris!  Vänner av bortgångne demonproducenten Terry Melcher vet förstås att hans mamma, den ännu tuffare Doris Day, fyller 85 år idag 3 april! Grattis Doris! Vi kollar gamla vhs-kassetter med din gamla tv-show hela dagen lång och sen blir det hitparad nere på torget i byn! Que Sera Sera..

Lektor Carl Munthe undervisar - vi lyssnar.  (Annat) Kopiera länken nedan och klistra in i din webbläsare! http://svtplay.se/v/1370909/oppet_arkiv/tekniskt_magasin_-_grammofoner?cb,a1364145,1,f,103005/pb,a1364142,1,f,103005/pl,v,,1370916/sb,k103004,1,f,103005

Minns Marvin!  Idag 1 april är det 25 år sedan Marvin Gaye dog, mördad av sin egen far. Bara en dag före sin födelsedag 2 april. Vi väljer att hylla Marvin i 2 dagar. Han var ändå världens finaste soulsångare.

Be en bön till valvguden!  Håll i hästen!! Rykten gör gällande att Universals nyutgåva av Exile On Main St, som förhoppningsvis släpps i oktober, kan komma att innehålla bonusspår, kanske bara flexisingeln Exile on Main St Blues, men vi hoppas självfallet på mer, t ex 18 minuters versionen av I just wanna see his face, eller liveupptagningar från USA-turnén 72. Det pratas t o m om en deluxeutgåva. Något sådant vore ju självfallet manna från himlen! Snälla valvgud, låt det ske.

Stenarna rullar åt fel håll.  A propos Bills konsert i Spanien vill vi i Runtrunt-byn samfällt framföra våra burop mot att Stenaras material från 1971 och framåt återigen ska ges ut på compact disc och återigen utan extramaterial eller annan bonusinfo. Så slarvar man långsamt bort arvet efter 1900-talets allra bästa band. Vi älskar ju Mick, Keith, Mick, Charlie, Ron, Bill, Brian och Ron. Vi vill inget hellre än att Stenarnas samtliga plattor ska få den kärlek, uppmärksamhet och omvårdad de i så hög grad förtjänar. Vi får tydligen vänta på det ett tag till. Förhoppningsvis händer något 2013 då Come on fyller 50. Den som lever får se.

Bill - Mirona 1 - 1  Det var inte bara Bob Dylan som spelade den 22 mars. På La Mirona i Spanien spelade ingen mindre än Bill Wyman och hans rytmkungar. Och det här är den örongodis som publiken bjöds på: "I got a woman" (säkert Bill), " Show me", "Chicken Sack Boogie", "Jump, Jive & Wail", "Too late" (inte för att komma till dina trogna fans i Sverige), "All night long", "Three cool cats", "Shes looking good" (det vet Bill), "Thats better for me", "Hit the road Jack", "Green River", "Johnny B Goode" (spännande val), "Ill be satisfied", "Honky Tonk Women", "You never can tell" och "I put a spell on you". Obekräftade uppgifter gör gällande att Bill också bjöd på favoriten "Melody". Förhoppningsvis kommer en liveskiva såsmåningom.

Spelade verkligen Pink Floyd blues i oktober 1971?  Fakta: Den 10 oktober 1971 spelade Pink Floyd i Great Hall på Bradford University i Bradford. Pink Floyd, som bestod av Nick Mason, Roger Waters, David Gilmour och Rick Wright, spelade följande låtar: Careful With That Axe Eugene, Fat Old Sun, Set The Controls For The Heart Of The Sun, Atom Heart Mother, Echoes, Cymbaline, One Of These Days, A Saucerful Of Secrets och Blues.

Grattis till the walking man!  Torsdag 12 mars har vi väldigt mycket att fira här i byn! Först och främst är Klubb Runtrunt tillbaka, datumet är givetvis valt då det sammanfaller med Evert Taubes födelsedatum. Men vi firar även Owe Thörnqvist och Janne Loffe (J-Lo) Carlsson, båda herrarna fyller år. Men mest av allt firar vi såklart vår egen favorit James Taylor som fyller 61 år! Grattis James!

Krya på dig Peter Tork!  Peter Tork meddelade nyligen att han fått en ovanlig form av cancer i tungan men att prognoserna var goda. Vi här i byn önskar Peter snabb återhämtning så att showerna med 2 av de andra Monkees-medlemmarna, Mickey Dolenz och Davy Jones, under namnet 3kees kan fortsätta göra fansen glada!

Crosby Stills Nash .....& Starr?  Många undrar hur det kan komma sig att låten As I come of age på Stephen Stills populära album Stills från 1975 har ett lite skönare häng än dom andra låtarna? Förklaringen är att låten faktiskt är inspelad redan 1971 i England, och att det dessutom är Ringo Starr som står för det stabila hänget på trummorna. Som om det här inte vore nog med adlig musikgrädde på moset så kan vi även bekräfta att det är Crosby och Nash som står för de snygga harmonierna på den här låten. Stills då? Ja han spelar faktiskt piano.

Hurra Hurra Hurra Hurra för Fats!!  I dag är vi alla uppe på blåbärskullen och firar Antoine Dominique "Fats" Domino 81-årsdag. Grattis Fats!!

Clarence är överallt.  Clarence White spelar gitarr på singeln "Talk About Lonesome" med Jimmie Lee Morris.

Duke och...the King?  Diskussionerna har gått varma nere i byn angående Silverado-legenden Duke Bardwell, spelade han verkligen bas med Elvis 74-75 innan han gjorde Colorado-spelningarna med Gene? Javisst var det så! Vi skickar med ett bildbevis, det är duke som står där lite i bakgrunden. Gene Clark nöjde sig enbart med det bästa 1975.

Grattis Smokey!  Och så lyfter vi på hatten och hurrar på för maestro Smokey Robinson som fyller 69 år den 19 februari! Och ja, A Quiet Storm är Smokeys bästa skiva.

Du glömmer väl inte bort Silverado 1975?  Den 19 februari träffas vi i Silverado-gänget som vanligt och firar årsdagen av Gene Clarks konsert på Ebbets Field, Denver, Colorado. Den som kom ut på skiva 2008 och blev allmänt känd som Silverado 75. I år är det 34 år sen den där gyllene kvällen när Gene och hans medmusikanter Roger White och Duke Bardwell stod på scenen i Colorado. Det är värt att fira. Varje år.

Meddelande till er som ska till Kanada i sommar:  På väg till Kanada i sommar? Missa i så fall inte George Strait som uppträder på Calgary Stampede den 11 juli!

Merle, Neil och hela runtrunt-byn kan pusta ut! Än har inte sista tåget gått..  Av kundreaktionerna att döma är inte vi de enda som är oroliga över hur Neil Young och Merle Haggard kan tänkas ha reagerat på den bistra nyheten att att det 150-åriga leksaksföretaget Märklin har ställt in betalningarna. Det vore ju rent ut sagt för trist om Merles och Neils rika musikskapande skulle påverkas negativt av att de nu skulle kunna få svårare att äga sig åt sin respektive favorithobby. Därför var det med stor lättnad vid mottog beskedet att Märklins tillverkning av modelljärnvägar fortsätter under ledning av en konkursförvaltare. Hela Runtrunt-byn drar en djup suck av lättnad. Vem vet, kanske har strulet med Archives bottnat i Neils oro och sömnlösa nätter över Märklins framtid och kanske har Merle dragit sig för en Europaturné om det varit osäkert om han överhuvudtaget skulle få besöka Märklinfabriken? Med lite tur innebär den fortsatta tillverkningen att Neil och Merle med gott samvete kan återgå till sina musikaliska huvudsysslor!

William H. Albury till salu!!  Jaha, där ser man, det visar sig att båten William H. Albury, känd från skivan Crosby, Stills & Nash 1977 är till salu. Det är Denson Yacht Sales i Florida som erbjuder hugade spekulanter att slå till, $220.000 kostar den. Inte så farligt ändå med tanke på vilken rockmemorabilia det är. Om det nu är den båten på omslaget..

Är det inte The Mayan?  I åratal har vänner av Krysset, Stiltjen & Näsan diskuterat huruvida gänget är ute och seglar med Kryssets älskade båt The Mayan eller inte på omslaget till lp'n Crosby Stills & Nash från 1977, känd som "segelbåtsplattan". Enligt Näsan själv (i bookleten till nya boxen Reflections) är det inte The Mayan utan istället båten William H. Albury som KSN lånat. Boxboken bjuder t.o.m på en tidigare osedd bild av båten tagen av Joel Bernstein. Detta skulle alltså även betyda att det är William H Albury som snurrar runt på skivetiketten, och inte The Mayan. Men vi är nog många som fortfarande betvivlar detta. "Helfigurbilderna" av båten är ju tagna i skymningen. Vi lär nog återkomma till den här frågan. En annan fråga är ju isåfall var William H Albury befinner sig idag? Seglar den än? Går den att chartra? Frågor, frågor...

Grattis Graham!  Hela veckan firar vi Graham "Näsan" Nash som fyller 67 år 2 februari! Extra festligt blir det då vi just fått in den nya fantastiskt fina Nash-boxen Reflections!

Mycket att fira den 30 januari.  Den 30 januari firar vi Marty Balin, Gene Hackman och Phil Collins som alla har bemärkelsedagar. Även Steve Mariott som skulle ha fyllt 62. Men den främsta anledningen till firande här i byn är att det gått 40 sköna år sedan Beatles för sista gången spelade live. Vi talar förstås om den hiskeliga takkonserten 1969. Bästa sättet att fira detta är förstås att spela Wings Over America-trippel-lp'n från 1976 om och om igen.

Det finns så mycket i valven. För lite mer än 30 år sedan, hösten 1978, gick Mike Love, ni vet han från Strandpojkarna, i solotankar. Han hade längre bråkat med de andra i bandet och kunde inte undgå att notera att spolingen och kusinen Dennis Wilson precis hade släppt en lysande soloskiva. Mike ville inte vara sämre än Dennis, utan gick därför in i studion och spelade in två soloskivor parallellt. Den ena, med arbetsnamnet First Love, producerades av Paul Fauerso och innehöll följande låtar: First Love - Too Cruel - You're Looking Better - Little Darlin' - I Don't Wanna Know: Brian's Back - Viggie - The Right Kind of Love - Sumahama - Daybreak. Mikes kusin Carl hjälpte till med sången. Av outgrundliga anledningar kom skivan aldrig att släppas. Den version av Sumaha som vi hittar på Strandpojkarnas L.A (Light Album) är en nyinspelning och än så länge har bara Brian's Back släppts officiellt (på Endless Harmony). Inte heller Mikes andra platta, Country Love, har fått någon officiell premiär. Vi väntar också fortfarande på skivan Mike Love, Not War , som Mike började arbeta med 2003. Kanske släpper han den lagom till sin födelsedag den 15 mars? Under tiden får vi hålla tillgodo med hans erkänt undermåliga platta Looking Back With Love som släpptes 1981.

Vad gjorde Bob den 14 januari 1974?  Bob Dylan-året 1974 är framförallt känt för att Bosse hade väldigt tuffa pilotbrillor under en stor del av vårturnén. Men vad många också minns är dubbelkonserterna. Bo körde en eftermiddags och en kvällskonsert. Kanske ville han gottgöra för några förlorade konsertår i början av 70-talet? Så här den 14 januari, är det de 2 konserterna i Boston, Massachusetts vi minns. Skillnaden mellan de 2 spelningarna i Boston Gardens just den 14 januari 1974 var att Bob på eftermiddagen spelade Just Like A Woman och The Times They Are A-changin', för att till kvällspasset bytt ut dessa mot Love Minus Zero/No Limit. Dagen efter, den 15 januari, utmärktes av att Bob bara spelade en konsert. Visst var det i Capitol Center i Washington, District of Columbia, och det mest intressanta var att han då bjöd på den fantastiskt fina och sällan spelade Wedding Song. Faktum är att det bara var den tredje gången han spelade den live någonsin. Han skulle bara komma att spela den tio gånger våren 1974. Och har antagligen aldrig spelat den live sedan dess.

Grattis Rod!  Idag går vi alla runt i damunderbyxor här i runtrunt-byn, javisst är det Rod Stewarts födelsedag! Vi firar med att spela Never A Dull Moment om och om igen samtidigt som vadslagningen angående en ny platta med Rod och Ron pågår för fullt!

Våren är här - och med den ett nytt runtrunt-år!  Sedan nyår har Runtrunt-byn inte vilat på hanen. Först firades både Stephen "Stiltjen" Stills och John Paul Jones födelsedagar den 3 januari med festliga upptåg längs Runtrunt-byns huvudgata. Den vi ofta befinner oss i exil på. Sedan tog vi farväl av Ron Asheton med att spela "The Funhouse Sessions" hela natten. Den 8 januari firades traditionsenligt Elvis födelsedag och vi passade även på att minnas Elvis tvillingbror, den vid födelsen döde Jesse Garon. Hur hade världen egentligen sett ut om Jesse Garon fått leva. Hade Jesse blivit en habil countrysångare med egen klubb och välgörenhetsspelningar för hemlösa katter (se Mickey Gilley) eller hade han och brorsan bildat en dynamisk rockabillyduo som tagit världen med storm? På trettondagsseminariet diskuterade vi förhoppningarna inför 2009. Naturligtvis nämndes boxarna med Graham "Näsan" Nash och 13th Floor Elevators som några av vårens stora händelser. Alla deltagare var dock rörande överens om att Stiltjen förtjänar en storartad comeback, både som gitarrist, låtskrivare och producent. Vi vill att 2009 blir Stiltjens år! Vi vill att Stiltjen får Polarpriset!

Life of Bryan.  På självaste juldagen är det tio år sedan vi förlorade Bryan MacLean. Ett par korta minnesord kan därför vara på sin plats. Bryan föddes 1946 i Beverly Hills. Han växte upp tillsammans med sin mor och styvfar, räknade Liza Minelli som sin första flickvän och lärde sig simma i Elizabeth Taylors pool. Kort sagt, Bryan var ett privilegierat barn och kanske var det därför han och David Crosby såsmåningom kom att bli goda vänner. Båda var ju "Beverly Hills brats". I mitten på 60-talet kilade han stadigt med Jackie DeShannon och blev god vän med killarna i The Jet Set, sedermera the Byrds. Bryan blev Byrds första roadie och följde med på de första USA-turneérna efter genombrottet med tamburinmanslåten. När väl Byrds lämnade USA för England, blev Bryan kvar. På parkeringsplatsen utanför Ben Frank's blev han bekant med Arthur Lee. Det ena ledde till det andra och för ett par år, mellan 1966 och 1968 skapade Bryan musikhistoria i Love och låg bakom Softly to Me, Hey Joe, Orange Skies, Alone Again Or och Old Man. Någon gång i mitten av 1968 splittrades gruppen och därefter var Bryan, sånär som på låtar skrivna för andra artister (se t ex Patty Loveless fina Don't toss us away) och en misslyckad återförening med Arthur Lee 1978, tyst fram till 1996. Tystnaden berodde delvis på betydande missbruksproblem (alkohol och droger), delvis av eget val. När Bryans mamma 1996 städade ut Bryans garage snubblade hon över gamla demos, både från tiden före och efter Love. Under namnet Ifyoubelievein' gav skivbolaget Sundazed ut musiken i oförvanskad form. På Ifyoubelievein' hittar vi fantastiska Barber John (som Love verkligen borde ha gjort en gruppversion av) samt soloversioner av Alone Again Or och Orange Skies. Skivan blev väldigt uppskattad och kom, strax efter Bryans död, att följas av Candy's waltz, med ytterligare demos från Bryans förlorade år. Ojämnare än Ifyoubelievein' innehöll ändå Candy's waltz ett antal guldkorn, bl a Love will be here (som skulle ha varit med på Forever Changes) och Castle Waltz. Bryan fick kanske aldrig chansen att förverkliga sin fulla potential, men musiken han skrev och medverkade på kommer att leva vidare för evigt. På juldagen minns vi Bryan och skänker en tanke åt hans mamma Elizabeth och halvsyster Maria McKee och spelar Softly to me en gång till.

Mäster berättar historien om Michael Clarke  Snart sänker sig jullugnet över den lilla Runtrunt-byn. Snön kommer inom ett par dagar att ligga metertjock runt husen, musikbiblioteket och den lilla biografen. Garaget för garagerockband är vinterstängt. Isen har lagt sig i Runtrunt-viken. Framför den öppna brasan hemma hos Mäster berättas historien om Michael Clarke: Som ni alla vet är det den 19 december 2008 15 år sedan Michael Clarke, trummisen i Byrds, Dillard & Clark, Burritobröderna, The Dependables och, inte minst, Firefall, gick ur tiden. Michael James Dick föddes den 3 juni 1946 i Spokane i delstaten Washington i U.S.A. Hans mamma var en föga framgångsrik nattklubbssångerska med viss dragning till flaskan. Hans pappa var konstnär. Redan som 17-åring stack Michael hemifrån. På olika vägar hamnade han i vårt älskade Los Angeles där hans vägar snart korsades med David Crosby och Chris Hillman. Michael, som såg ut som en amerikansk snyggare version av Brian Jones, kom snart att ockupera trumstolen i The Byrds under artistnamnet Michael Clarke. Enligt samstämmiga uppgifter var Michael en schysst kille som gillade partaj och galanta damer. Och vem kan klandra honom för det?! Problemet var bara att Michael drack. Mycket, rent av enorma mängder. Han hade, enligt Chris Hillman, "an unbelievable drinking problem" och drack, enligt egen utsago, runt 2 liter vodka per dag under flera år. Han drack dagligen från det att han var 14 år tills två veckor före sin död 1993. Det är dock inte för hans fruktansvärt tragiska död eller för hans alkoholism som vi ska komma ihåg Michael. Vi ska minnas honom för hans trumspel. Visserligen ofta kritiserat, men i regel var han faktiskt där när det behövdes. Lyssna bara på originalversionen av Eight Miles High, inspelad strax före jul 1965, eller hur han sparkar igång Burritobrödernas Lazy Days och hur han lägger grunden till amfetaminrusets Artificial Energy som inleder The Notorious Byrd Brothers. Alltid där och alltid med rätt beat, likt en västkustscenens Charlie Watts. Efter att ha lämnat The Byrds 1968, strax efter inspelningarna av nyss nämnda platta, stack Michael till Hawaii för att måla (vilket var hans stora intresse och som han själv uttryckte det: "in between hotels, motels, clubs, theatres, restuarants, cabs, limos, planes, divorces, and lawsuits I like to paint. After all, it saves on psychiatrist's bills and keeps me, for the most part, from curling up in a fetal position") och skaffa familj. Han gifte sig och fick en son. Snart lockades dock Michael tillbaka till Sin City Los Angeles för att ta över trummandet i Burritobröderna samtidigt som han hämtade in lite stålar på att arbeta på Dillard & Clarks båda skivor. Tillställningar med Michael och Gram Parssons hade alltid en tendens att spåra ur eftersom både gillade att festa… När väl Burritobröderna imploderade kring slutet av 1971 hakade Michael på Rick Roberts och blev medlem av Firefall. I Firefall blev han 1970-talets mest framgångsrike f.d. Byrds-medlem. Han var en flitig, och vad det verkar uppskattad, gäst på de andra Byrdsmedlemmarnas soloplattor (i alla fall Roger, Gene och Chris skivor), förhållandet med David Crosby förefaller att ha varit ansträngt och ingen som hört hur Crosby skäller på honom under inspelningen av Dolphin's smile kan väl egentligen klandra Michael för att inte vilja hänga med Krysset. Självklart hör vi också Michael på Terry Melchers första älskade soloskiva och även på Jerry Jeff Walkers Cow Jazz från 1980. Efter att ha lämnat Firefall, hängde Michael en tid med Jerry Jeff innan han i början av 1980-talet återigen gav sig av till Hawaii. Den här gången i sällskap med ingen mindre än Gene Clark. Obekräftade uppgifter gör gällande att Michael och Gene uppträdde på diverse etablissemang runt om på Hawaii, men någon närmare information om detta (eller tejper!!) har vi inte kunnat hitta. Sedermera blev Michael dock medlem i Genes "Firebyrds" med vilka han turnerade i mitten av 80-talet. Vi som kan vår historia om Gene Clark anar att Gene och Michael måste ha varit väldigt dåligt sällskap för varandra…Liksom Gene fick inte Michael på allvar uppleva 90-talets Byrds- och västkustrenässans. Den 19 december 1993 avled han i sviterna av sitt alkoholmissbruk. Men vi i Runtrunt-byn kommer alltid att minnas honom för musiken han gav oss och att han under lång tid definierade west coast cool på ett sätt som inte ens Chet Baker kom i närheten av. Vi i Runtrunt-byn minns Michael. Gör det du med. Lyssna på: Eight Miles High (originalversionen, inspelad 22 december 1965) och Artificial Energy. Titta på: Michael Clarke 66-67. Bättre stil finns inte.

Vad gjorde Bosse idag för 30 år sedan? (Spelning) Just idag, fast för 30 år sedan, den 13 december 1978, spelade Bosse på The Coliseum, Jacksonville, Florida. Han överraskade publiken med att bl.a. bjuda på Tampa Reds gamla She's Love Crazy. Hela konserten avslutades med en rasande version av Changing Of The Guards från albumet Street Legal som släpptes 15 juni samma år. En monoinspelning av konserten finns. Frågan många ställt sig under åren är huruvida det finns någon stereoinspelning? En dag kanske vi får veta.

Tänkvärt i december.  Tänk imorgon, den 10 december, är det faktiskt 43 år sedan Grateful Dead spelade sin första "riktiga" konsert på Fillmore Auditorium i San Fransisco 1965! Och apropå 43, så var 1977 det år då Sneaky Pete blev 43 år, fast på ett annat datum, 20 augusti. Men ändå. Åter till den 10 december så är det här dagen vi i runtrunt-byn minns, och hyllar, en av soulens främsta röster, Otis Redding, som tragiskt omkom i en flygolycka just den här dagen 1967. För oss finns han för evigt i våra hjärtan som The Love Man!

Glöm inte bort Roy!  På lördag 6 december är det 20 år sedan en av världens främsta sångare, superstjärnan, Traveling Wilburys-medlemmen samt alla optikers drömkund; Roy Orbison, gick ur tiden. Glöm inte bort Roy, och glöm framför allt inte bort det faktum att han är så mycket mer än bara Pretty Woman. Här i byn spelar vi Bear Familys Roy-box till korna går hem och skänker samtidigt en tanke åt Barbara.

Grattis Chris!  Chris Hillman-dagen (4 december) firades traditionsenligt igår i runtrunt-byn. Vi åt burritos och spelade mandolin. Al Perkins-lookalike-tävlingen gick som vanligt av stapeln. Ja, kort och gott var det en lyckad dag och alla vi i runtrunt-gänget passar härmed på att gratulera Chris, countryrockens verklige fader och fanbärare, än en gång! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Vem spelar egentligen trummor med Burritobröderna?  Efter viss tids efterforskningar vågar vi nu delge er sanningen om vilka som straffar trumskinnen på The Flying Burrito Brothers "The Gilded Palace Of Sin": Eddie Hoh - "Sin City" och "Do you know how it feels" Sam Goldstein - "Wheels" Popeye Phillips - "Hot Burrito #1", "Hot Burrito #2" och "Hippie Boy" Jon Corneal (från The International Submarine Band) - "Christine's Tune", "Do Right Woman", "Dark End Of The Street", "My Uncle" och sköna "Juanita"

Hej Joe! (Annat) Det är ständig fest i Runtrunt-byn! Onsdag den 26 november fyller ingen mindre än den levande västkustguden Joe Walsh år! Hela 61 jordsnurr har Joe hunnit med och vem vet om inte det dyker upp en hyllningsskiva till Joe inom kort. Vi skickar våra varma gratulationer och hoppas att livet fortsätter att vara bra mot Joe.

Jesse Colin Young fyller år!  Fest i runtrunt-byn, men framförallt i Hualalai, Kona, Hawaii där Jesse Colin Young bor och odlar kaffe, den 22 november fyller Jesse 67 år! Grattis! Vi tar en kopp extra starkt kaffe och spelar lp'n Songs For Juli en gång till!

Gäster med gester.  Javisst är det Bob Dylan som spelar munspel på låten The Factory på Warren Zevons älskade album Sentimental Hygiene från 1987.

Minns David och Terry!  Idag, den 18 november, skulle David Hemmings ha fyllt 67 år om han inte avlidit under en filminspelning i Rumänien 2003. Vi väljer ändå att fira honom idag genom att spela hans fantastiska, enda album, David Hemmings Happens på repeat hela dagen! Skivan, som är en lättpsykedelisk folkpoppärla, kan du läsa mer om på rekommenderar-pop/rock. Medlemmar ur Byrds medverkar, ja det är helt enkelt finfin födelsedagsmusik! Försök också att tänka positivt inför sorgens dag imorgon. Vi vet det är 4 år sedan Terry Melcher dog och kan ändå inte fatta det, men vi får trösta oss med all den fantastiska musik Terry låg bakom!

Krya på dig Merle!  Hela Runtrunt-byn skickar sina varmaste hälsningar till Merle Haggard som nyligen opererat bort en tumör i lungan. Merle, krya på dig och unna dig en Europaturné när du är återställd! Old flames can't hold a candle to you.

Honk! Honk!  Då var det klart. Det är Sam Cutler som tutar ett par gånger i början på Country Honk från The Rolling Stones klassiska Let it bleed!

Ännu en dag fylld av minnen i runtrunt-byn.  Den 28 oktober är vi många som skänker en tanke åt Klaus Wunderlich. Det är ju, som de flesta vet, på dagen 11 år sedan orgel- och partymusikmästaren gick ur tiden. Men roligare är kanske ändå att minnas Fleetwood Mac's extremt lyckade spelning i Salt Lake City just denna dag 1979. Det var ju på den här legendariska konserten under Tusk-turnén, på The Salt Palace, som Stevie Nicks & co lyckades dra hela 12.000 fans från Saltstaden! Det är absolut värt att fira, så ta nu fram din kära Fleetwood Mac Live-dubbel-lp från 1980 och njut!

Kevin Kelley på dragspel?  På James Taylors underbara album Mud Slide Slim and the Blue Horizon från 1971 dyker en viss Kevin Kelly upp på dragspel i tredje låten Places In My Past. Kan detta vara Chris Hillmans kusin Kevin Kelley, vars obskyra och delvis obekräftade studioarbete vi försökt utreda under en lång tid? Inte alls omöjligt. På skivan hittar vi för övrigt som vanligt kompbandet The Section, med Leland Sklar i täten, samt James dåvarande flickvän Joni Mitchell på backing vocals.

Elefanten.  Oktober 1988: The Stone Roses släpper singeln Elephant Stone med baksidan The Hardest Thing In The World. Vi i Runtrunt-byn gillar den långa versionen av elefantstenen mer.

Mitt namn är Prins och jag är fortfarande lika funkig.  från Runtrunt-byns representant i Regeringskansliet: Så du har redan koll på Prince's storhetsperiod, de klassiska åtta albumen, alltifrån Dirty Mind 1980 till Lovesexy 1988? Du vill gå vidare, gå nerför trappan till funkslottets djupare källarplan, sluta lyssna på ängsliga trendspanare och frigöra ditt sinne (and your ass will follow)? Ja, alla har vi väl någon gång ställts inför samma dilemma; vilka Prince-låtar från efter 1988 ska jag göra besväret att införskaffa, och hur? För den tragiska sanningen är ju den, att aldrig någonsin har en så stor artist tillåtits ge ut så mycket skräp under så lång tid. Man kan spekulera i varför det blivit så. Förmodligen därför att Prince i sin yrkesroll, efter ett decenniums superstjärnestatus, blivit något av popvärldens motsvarighet till Kim Il Sung. En man helt utan gränser för sina egna förryckta infall. Vare hur det vill: den genialt galne kontrollfreaken sitter uppe i sitt elfenbenstorn i det kalla Minneapolis och skapar musik i upphöjt ointresse för vad en förfallen omvärld efterfrågar. Och det är ju, på ett sätt, helt underbart. Visst gör det ont i hjärtat att tvinga sig igenom rockoperan på ”Symbol”-albumet (1992), fusionjazzen på ”Rainbow Children” (2001) eller den mediokra demo-kavalkaden på ”Come” (1994). Det handlar om 17 extremt ojämna album (oräknat den handfull som enbart givits ut på internet) mellan 1989 och idag. Men instoppade i denna röra finns en rekorderlig mängd funk- och soulhistoriska guldkorn. Behöver jag säga mer än ”Gett off”, ”Black sweat”, ”Musicology”, ”Sexy MF”, ”Peach”? En hel radda ofattbart svängiga låtar. Men det finns betydligt mer än hitsen att hämta därute, om man vet var man ska leta. Redan 1991 kom ett remarkabelt utropstecken till album: ”Diamonds and Pearls”, som var en kreativ nytändning av dignitet, baserad på ett nytt band med riktiga trummor och blås och bakgrundsvokalister av högsta klass. Lyssna t.ex. på den gitarrdrivna gospelfunken i ”Thunder”, den benmärgsgenomträngande ”Gett off” eller en av 90-talets allra vackraste ballader, ”Money Don't Matter 2night”. Ett annat lite orättvist bortglömt spår är ”Willing and Able”. En riktigt slick, snabbstompande men ändå soft liten pärla till låt, med gospelharmonier från The Steeles in bakgrunden, med ett bejublat första framförande live på Superbowl 1992. Under resten av 90-talet försökte Prince upprepa receptet, med varierande framgång. Bäst blev resultatet på ”The Gold Experience” (1995) och ”Emancipation” (1996). Dessa två skivor är klart köpvärda, ojämnheten till trots. Den förstnämnda inleds med ”P Control”, en typiskt unik Princelåt, hårdslående obscen funk med ett ironiskt leende i mungipan.Här finns också ”We March”, som är mer av samma slag, men här rappar Prince med politiska förtecken. Vilket inte alls är så orimligt som det låter för den oinvigde. En annan höjdpunkt är den välkända ”The most beautiful girl..”. ”Emancipation” är ett lite svårsmält trippelalbum med många bagateller men tillräckligt många klockrena låtar för att fylla en normallängdsplatta. Titellåten är en oemotståndlig fest; det är jubel, dans och handklapp i det lilafärgade Prince-huset. Free at last! Men på plattan finns också Prince första covers på skiva, och det är ingen dålig samling: Stylistics-klassikern ”Betcha by Golly Wow”, Billy Paul's ”Let's Have a Baby”, Delfonics ”La la la Means I Love You”, och Joan Osbornes ”One of Us”. Inte minst den sistnämnda lyckas Prince göra helt till sin egen. Andra höjdare är t.ex. ”Friend, Lover, Sister, Mother, Wife”, en hypnotisk slow-funk av det slag som ingen annan än Prince kan göra. Luta dig tillbaka i din futuristiska vilfåtölj, blunda och njut! Ungefär vid millennieskiftet kommer så en slags vändpunkt, där Prince förefaller ha kastat av sig oket av sin egen 80-talsframgång och söker sig framåt på ett mer ödmjukt sätt. Påfallande ofta är det nu den tillbakalutade, nästan bagatellartat framsnytna gungfunken som lyser klarast, snarare än de lite ansträngt dansgolvsvänliga numren från förr. De första signalerna kom på en överlag ganska medelmåttig platta med hopplöst namn; ”Rave unto the joy fantastic” (1999). Här återfinns framför allt ”Baby Knows”. En högoktanig rökare, och Prince spelar gitarr som om det inte fanns någon morgondag. Men också den snygga James Brown-pastischen ”Prettyman”. Några år och jazzeskapader senare var det dags för den verkliga återkomsten. ”Musicology” (2004) blev välförtjänt en storsäljare, med ett vasst uppdaterat sound och ovanligt välsorterat låtmaterial. Titellåten är utan jämförelse, en genialt uppbyggd funkövning som inte liknar något annat; så här skulle Sly Stone låtit idag om han haft inspiration och hjärna i behåll! Här fanns också ”Illusion, Coma, Pimp and Circumstance”, en skruvad och ganska pikant berättelse om gammal dam, ung man. Det svänger på ett säreget sätt. Nästa skiva med otvetydig köprekommendation är ”3121” (2006). ”Black Sweat” är en sådan där konstig låt, helt tillbakalutad men ändå så dansant att det är omöjligt att sitta still. Och allt är baserat på en trummaskin i start-stopp-läge och en liten bagatellartad syntslinga. Titellåten är inte dålig heller; en maniskt syntdriven mid-tempo funk med tydliga blinkningar mot den klassiska Prince-perioden. På plattan finns också ”Beautiful, Loved and Blessed”, en lysande slow-funk av allra bästa märke. Skön duettsång med nya protegén Tamar, som mot slutet, helt utan ansträngning, glider över i en ren Sly Stone-hyllning. På det hela taget är nog detta hans starkaste platta på två decennier. Visst, han har blivit äldre. Visst, det är mer kristna referenser. Men so what – det svänger ju. Har Prince hunnit ikapp tidsandan? Eller har Prince gått rakt fram hela tiden och tiden gått i cirkel?

Hund Topp3  Efter förra veckans fastighetsaffär-topp-3 var det såklart oundvikligt med en liten hundtopp. Diskussionens vågor gick ett tag höga nere i runtrunt-bukten, men till slut var alla ändå överens. 1. Boogie - Enligt uppgift hade Keith Richards en gång i tiden en hund som lystrade till namnet Boogie. Roligare än katten Voodoo Lounge.. 2. Ganja - Rick James var 1983 husse åt hunden Ganja 3. Self - Arthur Lee var husse åt ett par afghanhundar, en av dem hette "Self". Det var alltid lika roligt i Topanga när Arthur ropade på hunden.

ang. Rick James hund  1983 hade Rick James en hund som hette Ganja.

Dan seglade också!  Det har kommit till vår kännedom att Dan Fogelberg vid sin död var ägare av en 36-fots segelbåt som hette The Minstrel. Båten har sin hemmahamn i Penobscot Bay, Maine. Båtens status idag är oklar men vi förutsätter att den fortfarande är i familjens ägo.

TOPP 3 - Fastighetsaffärer rockstjärnor emellan  1. Chris Hillman sålde 1975 sin vackra stuga, belägen högt uppe i Rocky Mountains, till Dan Fogelberg. I stugan skrevs många av både Chris, och Dans, mest älskade låtar. Bl.a. skrev Dan hela albumet Nether Lands här. Stugan lär finnas kvar i familjen Fogelbergs ägo än idag. 2. John Lennon sålde Tittenhurst Park till Ringo Starr den 18 september 1973. Ringo bodde där ända till början av 1988, då stället såldes vidare till presidenten av Förenade Arabemiraten, Sheik Zayed bin Sultan Al Nayan. Förutom i filmen Imagine, kan vi även njuta av fina Tittenhurst-vyer i Marc Bolan-filmen Born To Boogie från -73 (som Ringo regisserade), samt i McCartney/Starr-filmen The Cooler från 1981. Innan Ringo flyttade till Tittenhurst bodde han på Brookfield i Elstead, Surrey, som han köpt av Peter Sellers 1968. Det huset hyrdes också ut till Stephen Stills, som spelade in delar av sin solodebut där 1970. 3. Ronnie Wood sålde i mitten av 70-talet sitt hus The Wick beläget på Richmond Hill, till Pete Townshend. I källarstudion spelades bl.a. Woods solodebut I’ve Got My Own Album To Do in. Den mindre ”grindvaktarstugan” på The Wick hyrdes i sin tur av Ronnie Lane som bodde där under några år I början av 70-talet. Pete Townshend bor än idag i The Wick.

Pappa Runtrunt presenterar: Paul McCartney's "Pipes Of Peace" (CD/Vinyl) Runt hela vår jord föds små barn varje dag. Vi måste lära dom sjunga glädjens sånger istället för hatets. Vi måste lära dom att spela fredens pipor. The pipes of peace. 1983 hade Macca fyllt 40 år och precis som flera av hans generationskamrater tycks han plötsligt vara lite förvirrad i den här nya, sköna världen fylld av yngre och häftigare popstjärnor, deras synthar och trummaskiner. -Vad ska jag göra? Tycks han ha frågat sig. -Jag ringer George Martin, den femte beatlen! Redan året innan hade han nämligen lyckats övertala Martin att producera det bitvis ganska lyckade albumet Tug Of War och därigenom cashat in på den garanterade nostalgifaktorn i att de 2 samarbetade igen. Det borde funka en gång till! Sagt och gjort, Martin tillfrågas och är med. Dessutom, som för att verkligen vara på den säkra sidan i nostalgispelet, får Macca med sig Ringo den här gången. Inget kan väl gå snett med halva Beatles samt deras gamle producent? Det kan det. Redan i öppningsspåret börjar man ana oråd. Låten Pipes Of Peace är helt enkelt fasansfullt dålig. Det är inga små problem vår hjälte tar sig an här till nån slags semireggae som inleds med lite marschtrummor och märkliga ljud. Det är krig i världen, folk slåss. Våld och osämja. Det måste bli ett slut på det. Vi måste tänka på barnen. Lösningen är (som de flesta redan förstått) att spela på fredens pipor. Notera gärna Maccas gamla haschpipa som på omslaget dekorerats med nåt slags inkamönstrat snöre och vips förvandlats till en indianfredspipa så att ingen skall missa budskapet. Men varför den har monterats upp på ett kikarstativ förblir något oklart. Kanske är det för att man ska kunna rikta den åt olika håll? Där oroshärdarna är som värst liksom? Nåväl, åter till musiken. Pipes Of Peace var faktiskt, hur osannolikt det än förefaller, Paul McCartneys sista #1 i U.S.A. Det kanske var den nationella chocken över denna insikt som gjorde att amerikanerna aldrig mer skickade en Macca-låt till toppen? Hursomhelst, för den som härdat ut och tagit sig igenom det nästan 4 minuter långa öppningsspåret väntar faktiskt en belöning i form av plattans 2 bästa låtar, Say Say Say och The Other Me. Say Say Say är en småfunkig, lite klubbig låt vår man skrivit och framför med ingens favorit Michael Jackson men det låter riktigt riktigt bra. Även denna låt var också en hitsingel och det är förståeligt. För en gångs skull under 80-talet hade Macca i den här låten fingret på pulsen i tiden, och inte på en 90-årig man. The Other Me är helt enkelt bara en riktigt bra poplåt, med fin melodi och en catchy refräng. En billig lp är värd att plocka upp bara för denna låt och Say Say Say. En del andra låtar på plattan har också små melodifragment som är bra, t.ex. Keep Under Cover och Sweetest Little Show, men låtarna förstörs av massa trams eller den rena, onda uselheten i helheten. Hänger ni med? Här finns en bra ballad också. So Bad. Den här typen av extremt smöriga ballader där Macca sjunger i falsett (tänk Girlfriend på London Town) delar nog hans fans i 2 läger. Personligen tycker jag att det här är riktigt bra men jag kan ha en viss förståelse för om man tycker att det känns något manierat. Hela b-sidan på skivan är värdelös. Jo, så är det faktiskt. Bortsett från några melodifragment jag tidigare nämnt så är det 6 usla låtar som borde fått stanna kvar i samma låda med outgivna låtar som förskräckliga Return To Pepperland ligger i. (Jo, han hade tänkt sig nån slags uppföljare till Sgt Pepper 1987 men t.o.m. Paul måste ha känt på sig att det inte höll.) Bland de värsta spåren på b-sidan hittar vi den instrumentala Hey Hey som bara har spelats in för att Macca lyckats lura in gräslige fusionbasisten Stanley Clarke i studion. Det kan inte finnas någon vettig människa som tycker att det här är bra. Här kan vi också nämna Average Person där Macca berättar om olika vanliga arbetande människor han möter på gatan, som berättar om sina arbeten men också om vad de drömde om att arbeta med egentligen. Här vill vår vän odla myten om sig själv som en "average person" som rör sig ute bland folket dagligdags och inte alls bor på ensligt belägna gods, chartrar privata yachter och har miljarder. Det är ingen som tror på det. Det hela blir bara pinsamt och plumpt. Avslutningsvis några ord om omslaget. Vi har redan noterat inkapipan på kikarstativet. Men här finns också några silverpipor som tycks vara bortmonterade från en kyrkoorgel.. Dessutom en ful stol. Den påminner lite om Vincent van Goghs fina målning av en stol som vi mycket riktigt, utan någon som helst logik eller rimlig förklaring, hittar på innerpåsen. Varför? Men bäst av allt är förstås Paul själv. Iförd mjukisbyxor, hemmaskjorta av tveksam kvalitet samt ett par slitna gympadojor antagligen lånade från ”mannen på gatan”, tycks han utföra nån slags slapp och flummig dans. Han ser lite trött och svullen ut, som 40-åringar ofta gjorde runt 1983. Oengagerad skulle man också kunna säga. Hela omslagskonceptet känns osammanhängade och tycks vara hafsigt genomfört. En pärla alltså! Skivan har utvikbart konvolut och inuti hittar vi fräcka polaroidbilder på några av de medverkande; förutom Linda och Michael Jackson hittar vi såklart även Ringo men även studiotrummisräven Steve Gadd vilket indikerar att Ringo än en gång bara ”är med” liksom , men inte spelar trummor. Klassiskt.

När experterna får säga sitt.  "I want this album. I want this association with every bit of energy and every bit of excitement that I ever felt!" Skivbolagsmogulen (Casablanca, Broadwalk m.fl) Neil Bogarts uppriktigt exstatiska uttalande efter att ha hört mastertejpen till det som skulle bli Ringo Starrs album Stop and smell the roses 1981. Skivan innehöll bland annat låten Drumming is my madness.

Ring klocka, ring.  Hittade denna livepärla som släppts i samband med den senaste Bootleg Series. Bob spelar Ring them bells och året är 1993... Copy-paste länken nedan! http://www.usatoday.com/life/music/news/2008-07-28-dylan-telltale-signs_N.htm

Själarnas flod  Häromdagen frågade en kund vilka det egentligen är som spelar på Dan Fogelbergs låt River of Souls. Låten producerades av Dan Fogelberg och fanns med på hans platta med samma namn från sköna september 1993. Låten spelades in i Mountain Bird Studios Colorado och naturligtvis på Sunset Sound i Los Angeles. Dan spelade följande instrument: "classical guitars, synthesized flutes and strings, brush cymbals, jawbone and vocals." Billy Payne från Little Feat spelade piano, Russ Kunkel trummor, Larry Klein lade ner den sköna basgången och ingen mindre än Alex Acuna spelade "congas, shaker, udu, triangle, woodblocks and miscellanous magic".

Runtrunt presenterar: Studiomusiker vi gillar, del 2.  Befinner man sig på pendlingsavstånd från Runtrunt-byn vet man att Calvin "Fuzzy" Samuels är en av våra stora favoriter. Fuzzy föddes i Karibien, men kom att växa upp i England. I slutet av 1960-talet bildade Fuzzy power-trion "Sundae Times", som vi alla minns och älskar för den klassiska låten Abba Abba (som Björn och Benny tog namnet ifrån). Sundae Times kom att ge ut skivan Us colored kids. Om än älskad, blev den inte den framgång som Fuzzy och hans vänner hoppades på. Fuzzy var därför inte svårövertalad när Stiltjen (Stephen Stills) svängde förbi och frågade om inte Fuzzy ville hänga lite med Stiltjen och hans vänner. Fuzzy kom genom Stiltjens försorg att turnera med KSNU och medverka på klassiska singeln Ohio och sedermera på Manassas båda skivor. Manassas älskade The Love Gangster handlar sannolikt om Fuzzy. Eller inte. Under senare delen av 70-talet kunde vi njuta av Fuzzys flinka basspel på Americas skivor och även se honom i Neil Youngs (U:et i KSNU) Rust Never Sleeps. Som för andra av hans generation var inte 80-talet ett lysande decennium, även om Fuzzy hann med att arbeta både med Stevie Winwood och Mick Jaggers f.d. flickvän, Marianne Faithful. Numera tycks Fuzzy (som fick namnet eftersom han spelade bas genom en s k fuzzbox") vara tillbaka i Karibien. På hemsidan fuzzysamuel.com kan man i alla fall njuta av Fuzzys karibiska tongångar och sköna bilder från Fuzzys karbiska övärld. Så sent som år 2000 gjorde världsmusikern Fuzzy soloskivan Organic Blues. Vi i Runtrunt-byn hoppas på fler sköna tongångar från Fuzzy.

Happy Birthday till Roky!  På tisdag den 15 juli firar vi inte bara att det är 36 år sedan Stenarnas älskade "Happy" släpptes som singel utan även Texassonen Roky Ericksons 61-årsdag. All down the line så sjunger vi Happy Roky!

På tal om the Seeds..  På allmän begäran listar vi här de sex bästa låtarna från The Seeds två första klassiska skivor: 1. Pictures & Designs 2. Tripmaker 3. Pushin' too hard 4. Mr Farmer 5. Can't seem to make you mine 6. Rollin' Machine

Mike Love statist i Gökboet?  Envisa rykten gör gällande att ingens favorit Mike Love figurerar som statist i filmen Gökboet. Det skulle onekligen ha passat men vi måste tyvärr dementera ryktet. Bilden tycks ha spridits ut av Mike Love själv för att framställa honom som en "häftig" och "ball" filmstjärna i klass med hans gamle rival Dennis. Projektet förklaras härmed som totalt misslyckat.

runtrunt minns Vernon Presley!  Idag den 26 juni är det 29 år sedan Elvis ständigt närvarande far Vernon gick ur tiden! Du firar det enklast genom att spela dubbel-lp'n Elvis in Concert från 1977 där kungen själv tilltalar och hyllar sin pappa (som finns vid scenkanten) flera gånger under den gyllene konserten. Du kan förstås även, som brukligt i runtrunt-byn, låta tillverka en väggmosaik med Vernon.

Kevin Kelley; mer verksam än vi tidigare känt till!  Ja, vi kan nu bekräfta att det är Kevin Kelley som spelar trummor på Bryn Haworths skiva Let the days go by från 1974! Vi är lika överraskande som ni kära läsare. Nu börjar jakten på Bryns rara album. Världen, även den utanför Runtrunt-byn, väntar ju fortfarande på en komplett Kevin Kelley-samling, från tiden i Rising Sons med Taj Mahal och Ry Cooder via de soliga dagarna i Byrds till Kevins mycket obskyra 80- och 90-tal. De flesta känner ju till att Kevin spelar trummor på Judee Sills tidigare outgivna, tredje album Dreams Come True som släpptes under pompa och ståt för ett par år sedan, men nu frågar sig vän av ordning om inte Kevins kusin, Chris Hillman, inte kan sitta på lite makalösa Kevintejper i sitt valv?

Dennis-yra!  Dennis-yran fortsätter här på runtrunt! Nyutgåvan av Pacific Ocean Blue ligger nu stadigt på första plats på vår kombinerade (givetvis interna) försäljnings- och favoritlista! Jajamänsan! Och senare i veckan anländer förhoppningsvis trippel-vinyl-utgåvan av densamma från Sundazed, vi snackar pacific-blå vinyl.... Till dess bjuder vi på en bild på de vackra grindarna till Dennis hus på 14400 West Sunset Blvd!

En dag var han portad från The Windmill (Spelning) Året är 1990. Datumet är den 1 maj. Gamle långsamhand - under sin "Armani- och pageperiod" - spelar i Los Angeles Forum. De här låtarna spelade han: Pretending, No Alibis, Running On Faith, I Shot The Sheriff, White Room, Can’t Find My Way Home, Bad Love, Before You Accuse Me, Old Love, Tearing Us Apart, Wonderful Tonight, band introduction, Cocaine, A Remark You Made, Layla, instrumental jam, Crossroads, Sunshine Of Your Love.

Runtrunts korrespondent i Budapest har läst boken om Mr. Soul! (Annat) Världens genom tiderna vackraste sångröst. Orden är Jerry Wexlers, skivkungen på Atlantic Records. Det kan tyckas lite högtravande, men herr Wexler har naturligtvis rätt. Och det visste ni förmodligen redan, om ni nu hittat till den här artikeln. Istället kan vi hoppa till ämnet på en gång: Peter Guralnicks biografi över Mr Soul, med titeln Dream Boogie - The Triumph of Sam Cooke. Ni har med säkerhet redan läst Guralnicks definitiva Elvis-biografi Last train to Memphis/Careless love och kanske också de lika omistliga översiktsverken Sweet soul music, Lost highway och Feel like goin home. Sin vana trogen skriver Guralnick med suverän noggrannhet och detaljkänsla, och tar spjärn mot en professorslik musikhistorisk bakgrundskunskap. Framför allt har han förmågan att gjuta liv i sina beskrivningar av musiken själv. Sams egen röst, detta osannolikt skiftande och ljuva instrument, lockas fram på sida efter sida. Här finns gudabenådade beskrivningar inte minst från den ångande gospelmiljö som inledde Sams karriär med The Soul Stirrers. De unga mammorna på kyrkans främsta bänkar som tanklöst kastar upp sina spädbarn i luften av ren eufori. People were screaming, throwing purses and umbrellas and stickpins. You were liable to get yourself killed! Flickorna i församlingen som Sam fick skyddas från under konserterna genom att de andra sångarna bildade en mur framför honom. De äldre mammorna längs med turnévägen i Alabama och Mississippi som erbjud Sam övernattning (segregationen gjorde det svårt med hotell) och bad om ursäkt för att det inte fanns något separat rum, så om han kunde tänka sig att dela rum med hennes 15-åriga dotter? And you couldn't even be sure what she meant, until the girl made a move in the midddle of the night. But they always made a move. Överhuvudtaget är det turnélivet som står för det mest läsvärda i boken. Personerna som slår följe med Sam på vägen - Aretha, Jackie Wilson, James Brown, Little Richard, Clyde McPhatter, vännerna och kompanjonerna Muhammed Ali, Lou Rawls, Herb Alpert. Orgierna. Spelningarna. Särskilt kontrasten mellan den lena soulpop som Sam levererade till den vita publiken, och den råare gospel- och sexindränkta musik som sällan fästes på skiva. Men som framträder klart på den osannolikt svängande liveskivan One night stand - live at the Harlem Square Club. Sams omfattande låtskrivande hyllas som sig bör, från gospelklassiker som Touch the hem of his garment till den darrande protestsången A change is gonna come (skriven samma kväll som Martin Luther King hållit sitt historiska tal vid Lincoln Memorial i Washington), blandat naturligtvis med den ändlösa raden av soul- och poppärlor: Don't fight it feel it, You send me, Bring it on home to me, Twistin the night away, Chain gang, It's all over now (som Sam först gav åt sin protegé Bobby Womack men strax delade ut till ett ungt brittiskt rockband på besök i New York). Sam var en svår person att komma in på livet. Hans charm var oemotståndlig för de flesta både män och kvinnor (i grunden utövade han samma sexuella lockelse på alla, hävdar flera röster i boken). Men den dolde ett mörker som ingen någonsin fick se annat än skärvor av. Till exempel den där natten när han, full, rasande och iklädd endast sin kavaj och ett par skor, blev ihjälskjuten av en vettskrämd motellmanager utanför LA. Sams undflyende natur är förmodligen anledningen till att denna ca 650 sidor långa bok stundtals förlorar det hypnotiska grepp om läsaren som Guralnicks tidigare verk haft. Men som helhet är den mer än läsvärd och en viktig bit soulkunskap. Läs boken. Köp Live at the Harlem Square Club och försök att sitta still.

Mäster berättar historien om Chris Hillman:  "Mäster! Mäster! Kan du inte berätta om Chris Hillman och Desert Rose Band!? De ska väl återförenas nu?!" Så lät det häromdagen när jag promenerade omkring i Runtrunt-byns omgivningar. Solen sken och runt omkring mig spirade våren och grönskan. Tiden och musiken var min. Nyfikna västkustvänner flockades runt mig. Jag slog mig därför ner på en sten och berättade: "Det är konstigt att Chris Hillman inte är mer uppmärksammad och hyllad. Världen väntar fortfarande på Chris historia. Av alla hjältar som kläcktes av the Byrds är han kanske den minst uppmärksammade, trots att han - till skillnad från David, Michael, Roger och Gene - faktiskt levererat mer eller mindre lysande musik sedan början av 1960-talet. Först i Hillmen, sedan i Byrds (under tiden i Byrds fixade han skivkontrakt till Buffalo Springfield. Bara en sån sak!) och Flying Burrito Brothers (och varför Gram får all uppmärksamhet är en gåta. Chris är ju egentligen så mycket tuffare). Efter en tur med Burritobröderna blev ju Chris en del av briljanta Manassas och sedan vankades det hyfsade framgångar först i Souther Hillman Furay Band (SHF) och sedan som soloartist med de underskattade västkustskivorna Clear Sailin' och Slippin' Away. I slutet av 1970-talet rörde sig Chris bort från ungdomens kokainstinna västkust mot mer traditionella country- och bluegrasstongångar på de fina soloskivorna Morning Sky och Desert Rose. Den relativa framgången med Desert Rose lade grunden till Desert Rose Band vars självbetitlade första album landade hos en förväntansfull publik 1985. Skivans framsida pryds av en mustaschprydd Chris som med sträng min och uppfordran blick tittar in i kameran. Till vänster om Chris, till höger från betraktarens håll, sitter John Jorgensen och håller i en mandolin. Längst till höger sitter Chris gode vän, kungen av sköna harmonier, Herb Pedersen. I dag luktar väl omslaget mellanvästern 1985, kanske inte superestetiskt, varken ur rock- eller countryperspektiv. Låt dock inte omslaget eller den småklumpiga 80-talsproduktionen lura er (trummorna låter verkligen 25 år gamla...). Det här är en förstklassig countryskiva! Första sidan innehåller inte ett dåligt spår! One Step Forward, Love Reunited, He's Back and I'm Blue låter alla toppen och borde vara självskrivna på alla dina americanafester. Till och med nyinspelningen av den älskade Time Between (från Younger than yesterday) känns motiverad. På B-sidan letar vi också utan framgång efter ett dåligt spår. Ashes of Love, One that Got Away (nästan lite Rickenbacker-tongångar i gitarrsolot, säkert en hälsning till alla Byrdsfans därute) och Glass Hearts låter alla väldigt bra. Skivan påminner en del om Dwight Yoakams klassiska debutalbum Guitars, Cadillacs etc, även om man måste erkänna att Chris inte är samma sångare som Dwight. Å andra sidan, det är inte så många som kan sjunga som Dwight. En bättre produktion hade gjort den här plattan till en tidlös helgjuten klassiker. Nu är det istället en tidsbunden klassiker. Producenten Paul Worley får nog ta på sig en del av ansvaret för det. Kanske ville den något yngre Paul tvinga Chris och de andra att låta lite mer moderna. Med facit i hand borde han inte gjort så, utan låtit Chris, Herb och John låta som 1973. Samtidigt, materialet på skivan och dess uppföljare Running är så pass starkt att inte ens en en kantig 80-talsproduktion helt kan förta den inneboende kvaliteten. Running inleds med fart i John Hiatts starka She Don't Love Nobody. Därefter bjuds vi på ett guldkorn ur Chris rika låtskrivarskatt i det fina titelspåret. Hello Trouble är en skön bagatell som tar lyssnaren från de två första låtarnas allvar och fungerar som motvikt mot den efterföljande balladen I still believe in you och finfina Summer Wind. På sid två hittar vi bl a For the rich man och allsångsvänliga countryfunkklassikern Step on out (Eagles möter SHF) samt uptempolåten Livin' in the house. Skivan avslutas med Our songs som handlar om Chris generation och den musik de skapade; Let us sing our songs the way they were meant to be och visst skriver man under på det. På det hela taget är nog Running en bättre platta än debuten. Å andra sidan innehåller debuten de helt nödvändiga One Step Forward och Love Reunited. Kort sagt, man behöver nog båda skivorna. I bland, när skymningen lägger sig, kan man inte låta bli att fundera över hur de här plattorna hade låtit med en bättre producent, inspelade hos Wally Heider's 1974 med sköna harmonier från Chris vänner, eller hur de skulle låta om de spelades in idag. Desert Rose Band gick vidare till nya framgångar med skivorna Pages of Life och True Love, men den historien får vänta till en annan gång. Så gå ut i världen mina barn. Skaffa er de skivor ni behöver, men missa för guds skull inte Desert Rose Band som faktiskt bör finnas i varje hem. Förresten, har jag berättat om när vi såg Chris och Herb i Göteborg häromåret? Resan började i..."

Tom & Jerry &...Kvisten?  Stoppa pressarna!! Enligt tillförlitliga uppgifter har Roger "Kvisten" McGuinn 1963 medverkat som gitarrist på inspelningar med duon Tom & Jerry, sedermera kända som Simon & Garfunkel!! Det blir till att rota fram samtliga inspelningar med Tom & Jerry för att närmare utröna vilken eller vilka låtar som det är fråga om. Runtrunts trogna läsare vet att vi i Runtrunt-byn inte kommer att vila förrän vi har rett ut den här frågan ordentligt!

Rätt ska vara rätt när det gäller datum, båtar och båtplatser.  Det var såklart den 28 december Dennis seglade vidare och inte den 27 som sagts tidigare. Vi ber om ursäkt. Vi har dessutom fått reda på att Bill Osters båt, The Emerald, låg på samma plats som Harmony hade legat på tidigare den där olycksaliga dagen 1983.

George Jones glasögonbågar  På den här bilden från mitten av 1980-talet har George ett par glasögonbågar av märket Nikon. Modellen heter "japan".

Dennis andra båtar.  Båtdiskussionen rasar vidare. En anledning till förvirringen kring Harmonys mått kan ha att göra med att somliga personer tycks blanda ihop Harmony med den 25-fots cabin cruiser Dennis köpte redan 1968. Vän av ordning känner såklart även till Dennis första båt; en 17-fotare byggd på Tahiti. Huruvida dessa 2 tidigare båtar även hade sin hemmahamn i Marina Del Rey är dock mer osäkert.

Bill Kreutzman!  Arga kunder och deadheads har hört av sig då vi glömt bort att det idag även är allas vår favorittrummis Bill Kreutzmans födelsedag! Vi ber naturligtvis om ursäkt och tar nu tillfället i akt att gratulera Bill med en riktig trumvirvel!

Mike Love - ondskan själv.

Grattis Christer Ulfbåge 66!  Men det är inte bara Christer som fyller år idag, ävenså trubaduren och stjärnan Ewert Ljusberg, samt skådespelerskan Traci Lords. Grattis på er alla tre!

Angående Harmony's mått  Trots vår fredstrevare angående Harmony uppstod igår direkt en ny diskussion kring båtens mått. Vissa vill göra gällande att båten är 60 fot, men vi har bestämt oss för att vidhålla att det alltså rör sig om 50 fot. Några har också undrat vad som hände med Harmony 1981. Båten beslagtogs då Dennis Wilson hade enorma skulder. Planer fanns förstås på att köpa tillbaka båten. Och så sent som den 27 december 1983, dagen då Dennis seglade vidare, satt man i sittbrunnen på Bill Osters båt Emerald och smidde planer. Dennis skulle bara dyka i en sista gång för att plocka upp mer saker från botten på den plats där Harmony en gång legat..

Dennis Wilson's Harmony  En diskussion uppstod häromdagen i butiken angående Dennis Wilsons älskade båt Harmony. För att undvika mer bråk är här lite fakta: Harmony är en vacker, 50-fots, ketch-riggad segelbåt. Den byggdes i Japan 1950 men seglades redan 1952 över till USA. Dennis Wilson använde den främst som bostad, men den hade även en fullt utrustad inspelningsstudio ombord där bl.a. en hel del av låtarna till Pacific Ocean Blue spelades in i sina första inkarnationer. Mellan 1976 och 1981 hade Dennis båten i marinan Marina Del Rey, strax innanför Pacific Avenue i Venice, Santa Monica. Men han seglade förstås också en hel del med den, bl.a. till Baja, Mexico. Man kan anta att en hel del av västkustadeln varit ombord, Christine McVie garanterat.

Låtlista Firefalls återföreningskonsert (Spelning) Många trogna läsare har kontaktat Runtrunt och frågat om vi vet något om låtlistan från Firefalls återföreningskonsert. Efter lite forskande har vi fått fram följande: Gruppen inledde med It Doesn’t Matter, följde upp den med Sweet & Sour och So Long. Därefter bjöds publiken på den älskade klassikern Cinderella. Pojkarna följde upp den med Someday Soon och Just Remember I Love You. Första delen av konserten avslutades med Strange Way och Mexico. Efter en paus kom gruppen tillbaka och bjöd på nya örhänget Walk more softly och en rykande version av Livin' Aint Livin och Rick Roberts enorma Colorado. Efter det blev det lite rockigare tongångar i form av Get You Back, Lips och You Are The Woman och nya versioner av Strange Way och Mexico. Konserten avslutades med Goodbye I Love You och Sharpshootin' At The Senator. Bandet bestod av Jock Bartley, Steven Weinmeister, Bill Hopkins och Sandy Ficca med gästspel av Mark Andes, Muse, Larry Burnett och Joe Lala. Vän av ordning kanske frågar sig om inte Rick Roberts var på plats. Jo, det var han, men endast för att hälsa på publiken. Ricks hälsa tillåter inte så mycket annat. Vi hoppas att Rick kryar på sig.

Ok då, bara en till!

Brent.  Efter veckors tjatande från diverse Deadheads lägger vi nu ut en bild på Grateful Deads populäre och trevlige tredje keyboardist Brent Mydland!

Tiden talar för Tanya.  Det har säkert inte undgått någon på pendlingsavstånd till Runtrunt-byn, att vi just nu är inne i en svår Nashvilleperiod (förutom att det är Dennis-år och en Joe Walsh-vår m.m.) med Billy Sherrill som ledstjärna. Billy - som verkligen förtjänar en box likt den som förärades Phil Spector för en 15 år sedan - var ju mannen bakom det mesta och det bästa som gjordes i vårt älskade Nashville under 1970-talet. George, Tammy, Charlie Rich och Johnny Paycheck var bara några av de guldklimpar som Billy förädlade. Ett av Billys största fynd var utan tvivel Tanya Tucker. Tanya var ett namn som vi i Runtrunt-byn fram till för några dagar sedan mest förknippade med lite jobbig rock-disco-country och att hon hade ihop det med Glen Campbell en gång i tiden. Det var dock innan vi haft förmånen att lyssna på Tanyas klassiska What's your mama's name från 1973. En blott 15-årig Tanya sjunger skjortan av det mesta annat man hört. Titellåten, Blood red and goin' down, California cottonfields, Teddy Bear Song är alla hur bra som helst och efter ett tag känner man sig som The chokin' kind. Fantastisk sång, stora refränger och gudomliga bakgrundsvokalinsatser från The Jordanaires. Det här är riktigt bra grejer. Klassiskt Nashville-material och numera verklig outlaw-musik... Billy och Tanya fortsatte sitt 24-karatiga samarbete på uppföljaren Would you lay with me (in a field of stone) där vi, förutom den klassiska titellåten, även hittar älskade låtar som I believe the south will rise again och The man that turned mama on. Hur bra som helst. Tanya är tyvärr inte helt enkel att hitta på compact disc - förutom om man nöjer sig med dassiga samlingar där Tanya ser ut att tillhöra samma otäcka sällskap som bl a Ashford & Simpson - varför det kan vara värt att hålla utkik efter hennes tidiga skivor på vinyl. Om Dolly Parton kunnat ha en rejäl och välförtjänt renässans, borde också Tanya (och Billy!) kunna ha det.

Clint & Merle sjunger ut.  Häromdagen kom det ett brev till byn med frågan om var man kan få tag på den älskade Clint Eastwood och Merle Haggard-duetten Bar Room Buddies. Efter lite efterforskingar har vi nu hittat den på den helsköna soundtrack-lp'n till filmen Bronco Billy från 1980. Skivan bjuder f.ö. även på bra material från pålitlige Ronnie Milsap.

Tänkvärt. Igen.  Det här är Conway Twitty. En gång var han en av världens största countrystjärnor.

KSN ändrar laguppställning!  Krysset, Stiltjen och Näsan ska turnera i sommar. Med i bandet kommer James Raymond vara istället för Michael Finnigan. Michael kommer istället att arbeta med Joe Cocker. Det ska bli spännande att se och höra hur James ersätter Michael.

Nu börjar det röra på sig.  John York, Chris Hillmans ersättare och Skip Battins föregångare i The Byrds, medverkar på en skiva av Steven T. Skivan heter "Damage" och släpptes 2004.

Gör som Chris & Herb, ta tåget!  Vi i Runtrunt-byn vill gärna slå ett slag för 2008 års Tarahumara Train. Mellan den 15-22 maj kommer Chris Hillman och Herb Pedersen underhålla passagerna på Tarahumaratåget som går från Tuscon (Arizona) till "the Copper Canyon of Mexico" och tillbaka igen. 55 passagerare får plats och de kommer obehindrat att få njuta av Chris och Herbs musikaliska konster. Tänk att få sjunga med i Herbs fantastiska Wait a minute och kanske passera Winslow där någon står i hörnet och vinkar. Ta inte A-tåget, mystiska tåget eller sista tåget till Clarksville, ta Tarahumaratåget istället!

Undra, och svaret kommer!  En och annan trogen läsare undrar säkert oroligt vilka som kommer att vara med i Ringos All Starr Band 2008. Runtrunt vet naturligtvis besked! Den tionde (tänk att det blivit så många) uppsättningen består av Colin Hay ("känd" från Men at Work), Billy Squier, Hamish Stuart (som vi alla kommer ihåg från Average White Band), Edgar Winter, nykomlingen Gary Wright och på trummor Gregg Bissonette (som spelat trummor både med Steve Vai och David lee Roth!). Vi på Runtrunt är ganska säkra på att det här bandet kan sänka den gula ubåten med en riktigt tung groove.

Några av februaris bemärkelsedagar i runtrunt-byn:  1 februari 1937 Don Everlys födelsedag 2 februari 1942 Graham ”Näsan” Nash födelsedag 1927 Stan Getz födelsedag. 3 februari 1959 Buddy Holly, Richie Valens och Big Bopper kraschar. Waylon Jennings kliver inte på planet. 5 februari 1969 Dexter Gordon spelar sin första livekonsert på över 15 år, i Amsterdam, på The Amsterdam Paradiso. Bl.a. framförs en sprakande version av ”Fried Bananas”. 6 februari 1971 Richard Thompson lämnar Fairport Convention. 8 februari 1942 Terry Melchers födelsedag 10 februari 1971 Carole Kings ”Tapestry” släpps, en dag efter Caroles 29-årsdag. 13 februari 1978 Officiell ”Al Green day” i Los Angeles 14 februari 1947 Tim Buckleys födelsedag 1967 Love spelar på Hullabaloo 15 februari 1973 Judee Sill spelar bl.a. ”Soldier of the Heart” och andra favoriter live i London. 16 februari 1974 ”Planet Waves” toppar USA-listan 18 februari 2008 Bill Wyman och hans rytmkungar spelar i Nottingham. 20 februari 1963 Ian Browns födelsedag 21 februari 1964 Rolling Stones släpper ”Not Fade Away” 27 februari 1923 Dexter Gordons födelsedag 1970 Love spelar på The Waltham Forest Technical College, London. Bl.a. framförs ”Singing Cowboy”. 28 februari 1970 Love spelar på The Roundhouse, London. Bl.a. framförs “My Little Red Book”. 1975 ”Baton Rouge Bon Soir” Led Zeppelin i Baton Rouge

Tänkvärt.  För 40 år sedan, den 30 januari 1968, spelade Love in Your mind and we belong together och Laughing stock. Sista inspelningarna med originaluppsättningen och ett av världens bästa gitarrsolon av den evigt undflyende John Echols.

Pappa Runtrunt berättar om: John Stewart "Blondes" 1982 (CD/Vinyl) När vi häromdagen nåddes av det tråkiga beskedet att John Stewart gått bort hade vi just inhandlat hans lp Blondes från 1982 i en skivaffär. Tänkte därför skriva några rader om just denna skiva. De flesta känner ju (tillsammans med California Bloodlines) till Johns mer kommersiellt framgångsrika album Bombs Away Dream Babies 1979 och Dream Babies Go Hollywood 1980. Hitlåtar som Gold och Hollywood Dreams gjorde John Stewart till ett känt, och kärt namn i alla hushåll världen över. Men även nästa platta, Blondes, fortsätter i samma fina anda. Det är en skön blandning av den lite popigare John fast fortfarande med de vackra, enkla melodierna och sköna texterna. Sällan har väl förresten ordet California nämnts så många gånger på en och samma lp? Att sen både Lindsey Buckingham, Linda Ronstadt och Chuck McDermott är med och hjälper till gör ju ingenting sämre i det här fallet! Hitlåtar finns det flera av, först och främst den fina The Queen of Hollywood High där Linda R är med och sjunger. Men även When the night was ours är stor. New wave-aktiga Tall Blondes rullar på fint och Jenny was a dream girl är en riktig hitlåt som låter mycket Fleetwood Mac. Det kan bero på att Lindsey Buckingham sjunger m.m. Fina ballader finns det också gott om, Girl down the river och The Eyes of Sweet Virginia t.ex. Den här skivan har funnits på cd men är tyvärr utgången sedan några år. Lp’n är också ganska svår att få tag på men OM ni hittar den i något format, någonstans begagnad, tveka inte att köpa, det är den värd trots det ganska sunkiga omslaget! Den är minst lika bra som sina två föregångare, tro inte alltid på allmusic.com. Vi börjar misstänka att John Stewart inte har gjort några riktigt dåliga skivor och varför skulle han ha gjort det? Han var ju trots allt en av världens bästa och finaste låtskrivare.

...play the pipes of peace...  1983 spelade Macca på fredens orgelpipor. Det rörde sig, enligt nya fakta, tydligen om s.k. synth-panflöjt.

Pappa Runtrunt presenterar: Eric Clapton de gyllene åren 75-81, eller The Windmill Years.  En julhelg med Eric Claptons nya självbiografi har fått mig att syna hans skivproduktion lite närmare i sömmarna. Om du ska läsa boken? Tja, som en av medlemmarna i runtruntgänget© nyligen uttryckte saken, en tråkig musiker men ett intressant liv. Och det ligger väl ganska mycket i det, första halvan av boken är såklart högintressant, sen blir det tristare, men HUR tråkig är Clappa egentligen? Fakta: 1970 gjorde Eric Clapton sina 2 absolut bästa album någonsin, dels den självbetitlade Eric Clapton där han backas av Delaney & Bonnie, men kanske framför allt den oöverträffade Layla and other assorted love songs som lätt är en av rockhistoriens 25 bästa plattor. Sen kopplade vår gud av med heroin i ett par år fram till comebacken 461 Ocean Boulevard 1974 som även den är en fantastiskt bra platta och ett obligatorium i varje välsorterad skivsamling precis som de andra två. Men sen då? Hur förvandlades en av världens bästa och coolaste gitarrister till en fåne med Chuck Norris-skägg, oklar pagefrisyr och illasittande Armanikostym? Här följer vår hittills hemligstämplade rapport: 1975 verkar lovande, gamle Långsamhand har haft en stor hit med Bob Marleys I Shot the sheriff och känner sig (eventuellt inspirerad av detta) redo för att åka till Dynamic Sound-studion på Jamaica för att spela in nästa platta There’s one in every crowd. Reggaen är ju plötsligt hans nya signum… De spår man kan höra av detta är Swing low sweet chariot och Don’t blame me. Den senare är skriven av Långsamhand tillsammans med George Terry och tycks vara nån slags oklar fortsättning på just I shot the sheriff. Swing low svänger faktiskt som tusan! Resten av låtarna är inspelade i trygga Miami, men inte sämre för det. Vi får en svängig gospellåt i öppningsspåret We’ve been told (jesus coming soon) samt en riktigt bra version av bluesklassikern The sky is crying. Vår man får även leka lite JJ Cale i småfunkiga Little Rachel. Vi vänder så på skivan och får en av plattans bästa låtar Singin’ the blues. Sen följer fyra småsega originalkompositioner som i.o.f.s är helt okej men på något sätt profillösa. Av dessa är Better make it through today den bästa. På de hela taget kan man säga att den här plattan är mycket bättre än sitt dåliga rykte men samtidigt inte i klass med föregångaren 461. Jag tycker ända att det här är den naturliga startpunkten för den som gillar 461. Hela a-sidan är klocken med en kokande fast samtidigt avslappnad groove. Det är b-sidan som sackar. Kanske blev det några pints för mycket nere på favoritpuben The Windmill? Den ligger ju som bekant i stort sett utanför grindarna till Hurtwood. 1975 släpps även den onödiga liveskivan EC was here. Omslaget har närbilder på en naken kvinna. I slutet av 1960-talet uttryckte Långsamhand en önskan om att få bli medlem i The Band. 1976 blev drömmen nästan verklighet. Han hängde så mycket nere på Shangri-La att det till slut blev en platta; No Reason To Cry. Vår väns Malibu-vistelse är ett dock en tveeggad Telecaster. Visst är det en habil platta men vad vill han ha sagt? Vad är det för stil egentligen? Är det The Band eller är det Gud? Visst, vi får den (vid det här laget obligatoriska) trötta bluesen Double trouble men det räcker inte för att övertyga helt. Helheten uteblir och istället infinner sig en förvirring. Hursomhelst finns här såklart några guldkorn: Bob Dylan har skrivit låten Sign Language åt Eric och ställer dessutom upp på att sjunga den tillsammans med honom i en duett. Det är en märklig låt men väldigt bra och en av plattans riktiga höjdpunkter! Bland dem hittar vi också Rick Dankos fina All our past times som även den framförs som duett av både Clappa och Danko. Avslutningsvis är jag väldigt svag för plattans sista låt, balladen Black summer rain. En jättefin sång helt enkelt. Resten är helt okej men ganska ointressant. Märkligt nog var Harrison-pastischen Hello old friend tydligen en Top 40-hit. Det förstår jag inte. Jo, just det, bara en sak till; de flesta förstår förstås att en Eric Clapton-låt med titeln Carnival är gräslig. 1977 kom så lp’n Slowhand. Det är en av Clappas största försäljningsframgångar genom tiderna men märkligt nog en av de absolut tristaste av hans plattor. Här finns flera hits som Cocaine, Wonderful tonight, Lay down sally och May you never. Det är antagligen det som är problemet. Alla människor har hört dessa låtar till leda. De utgör i runda slängar halva samlingsskivan Time Pieces som var obligatorisk i alla svenska hem under 80-talet och är således uttjatade. Du kan höra dem varje dag på vissa radiostationer. Är det inte också så att Chuck Norris-pagefrille-Armani-Clappa tittar fram en liten stund redan här? Allt är så förbaskat polerat och trist. Gillar du det här gillar du antagligen också Tina Turners 90-talskatalog eller ligger i koma. Men okej, här finns i alla fall en bra låt; den 8 minuter långa rökaren The Core. Här tycks man köra på utan att titta på vare sig klocka eller taxameter. Att Yvonne Elliman är med gör heller inte saken sämre. Raskt så vidare till 1978 och Backless. Här måste jag säga att man blir lite överraskad. Ja, alltså egentligen inte. Det är inte direkt några musikaliska nyheter CNN skulle larma om, men den här plattan spelar man så sällan att man bara förutsätter att den är usel jämfört med Slowhand. Men det är fel. Visst, här finns inga hitlåtar i närheten av föregångarens men här finns mer hjärta och ett 100 gånger skönare häng! Plattan öppnar med den, för de flesta (även Bob?), okända Bob Dylan-låten Walk out in the rain. Det är kanske inte så konstigt att den är okänd. Den är inte fantastisk och Bob har själv inte spelat in nån version av den men som någon i butiken sa: ”-det är nog svårt att säga nej när Bob kommer med ett par låtar”. Hursomhelst växer den och efter ett par lyssningar blir den riktigt skön. A-sidan fortsätter sen med en hel klase småfunkiga och sköna låtar som I’ll make love to you anytime och Roll it för att avslutas med Clappas fina Tell me that you love me. Den sistnämnda är lätt plattans bästa låt och en av mina favoriter. Vi vänder så och vad får vi? Jo ännu en ”okänd” Bob Dylan-låt! If I don’t be there by the morning är dock tyvärr en mycket trött boogielåt som man har hört tusen gånger. Antagligen kände sig den gode Eric tvungen att spela in även den nu när farbror Bosse tittade förbi med sångboken. Sen är det bluesdags igen; Early in the morning heter låten den här gången. Trist, men visst fyller den sin funktion för de som fortfarande får nåt fuktigt i ögonen när de ser en bild av den otäcke John Mayall och drömmer om tider när Clapton fortfarande var ”gud”. Nästa låt är dock mer Clappa in the 70’s och borde få Yardbirds-töntarna att sätta sin kaffe i vrångstrupen; Promises var konstigt nog den här plattans stora hit. Det är en oväntat mesig låt för att vara Clappa men visst är den bra ändå på nåt konstigt vis? Kan även nämnas att Gösta Linderholm hade en mindre hit med en svensk version av denna runt 1980. Golden ring handlar om kärlekstriangeln mellan George Harrison, hans fru och Clapton. Tydligen kostade Patti på sig att bli upprörd över av George gifte om sig fast hon själv hade ihop det med hans bäste vän. En bra låt blev det av de i alla fall, och den enda på plattan som Clappa själv tycker är bra. Att dessutom Ronnie Lanes gamla kumpaner Gallagher & Lyle är med på backing vocals gör den inte sämre. Avslutande Tulsa time är ännu en halvtrött boogielåt som vi hör hundra gånger förut. Upplägget påminner om There’s one in every crowd. A-sidan är klockren men sen tappas tempot på b-sidan. Ändå gillar man den här plattan som helhet på nåt konstigt vis. 1979 spelade man in några konserter från Budokan i Japan som släpptes 1980 som livedubbeln Just one night (trots att materialet uppenbarligen spelats in under flera kvällar). Skivan har en fantastisk omslagsbild med en otroligt sliten och svullen gitarrhjälte. Detta kan förklara varför vår sista studioskiva i den här kavalkaden, Another ticket från 1981, saknar foto på framsidan. Men bli nu inte avskräckt! Det här är faktiskt en av de bättre plattorna i katalogen. Kanske visste vår hjälte redan här att han snart skulle in på avgiftning och sen komma ut som en helt annan, obehaglig 80-talsmusiker i en illasittande dubbelknäppt kostym? Det är antagligen därför han poserar likt en gammal hemmafru i snickarbyxor och kisstofflor på innerpåsen. Jo, det är sant! Inte alla indianerna i kajaken där inte. Fast det här kanske var gatans mode på Bahamas där inspelningarna gjordes? Hursomhelst är plattan riktigt bra! 6 låtar av 9 är originalkompositioner, rekord i sammanhanget. Something special öppnar och låter som en skön George Harrison-boogie. Den loja stämningen fortsätter med countrybluesen Black Rose (ej att förväxla med den älskade JD Souther-låten). Blow wind blow är den obligatoriska blueslåten. Varför envisades han med att göra dom här trista blueslåtarna? Bluesfansen måste väl ändå ha hittat bättre bluesartister vid det här laget?! Another Ticket är hursomhelst en jättefin ballad. Man kan riktigt höra hur sliten han är här och hur dåligt han mår. I Can’t stand it var en fullt förståelig Top 40-hit. Riktigt bra låt faktiskt! Trevliga folkrockdängan Hold me lord inleder b-sidan med de legendariska textraderna vi alla lärt oss att recitera utantill: Sixteen days in Betlehem. Peddling dope and drinking wine. Pulling women, making gigs. Den här kan man lyssna på närsomhelst, alltid skön! Floating Bridge är en seg historia och ett typexempel på en s.k. filler. Catch me if you can är en avskyvärd funk-blues som ingen vettig människa kan tycka om. Bortsett från Clappa själv, man kan riktigt höra hur fräckt han tycker att det är. Så är vid då framme vid sista dansen, och här kommer den stora överraskningen: Rita Mae är inte en cover på Bob Dylans obskyra non-album singelbaksida från 1976 vi alla älskar och minns. Nej ,det är nåt så ovanligt som en riktig jävla rökare! Funkig som tusan med ett stenhårt, nästan fusionaktigt komp rullar den på i drygt fem minuter och det får i alla fall mig att förlåta nästan alla såsiga blueslåtar den här mannen spelat in. Min dröm är att glida in på en klubb och höra den här låten. Kokain någon? Speed? Rita Mae Rita Mae, come and visit me today, skanderar en extremt raspig Clappa och det enda som är långsamt här är hans sång, händerna tycks det då inte vara nåt fel på!

Den vita soffan..  Många har hört av sig och frågat efter en bild på den optimala pinot-noir-soul-soffan så här är nu ett bra exempel helt i klass med Tom Brocks och Leroy Hutsons soffor. Även Ronnie McNeir, Willie Hutch och Norman Feels lär enligt obekräftade rykten ha liknande.

Ike

Hag

It was 41 years ago today - Chris Hillman told the band to play...  Medan Roger läker sin handled kan det vara värt att påminna om att idag, den 6 december 2007, är det exakt 41 år sedan The Byrds spelade in både Chris Hillman-kompositionen Thoughts And Words, och Renaissance Fair, det finfina samarbetet mellan Roger och Krysset. Två kompositioner vi alla känner och älskar. Dagen efter, den 7 december, samlades gruppen på nytt för att den här gången fästa Everybody's Been Burned på bandet. Allt i sällskap av Curt Boettchers vän Gary Usher. Vi på Runtrunt svarar JA på frågan "So you wanna be a Rock n Roll star?"

Kvisten är bruten!  Vi på Runtrunt har precis fått reda på att Roger McGuinn har brutit handleden. Orsaken till olyckan är okänd, men vi får hoppas att det inte är någon av Rogers alla elektroniska prylar som ställt till det för honom. Hursomhelst, spelningarna i Utah är inställda och vi hoppas naturligtvis på ett snabbt tillfrisknande. För övrigt tycker vi att Roger borde komma hit ganska snart. Krya på dig Kvisten och ta det lugnt i folklyan!

KSN (Annat) Krysset, Stiltjen och Näsan turnerar just nu "down under". Vi har fått en del förfrågningar kring låtval etc och kan nu glatt presentera låtlistan för konserten i Hamilton, Nya Zealand: Carry On/Questions, Marrakesh Express, Long Time Gone, 49 Bye Byes, Just A Song Before I Go,Cathedral, Lay Me Down, Military Madness, Deja Vu, Southern Cross - Paus - Helplessly Hoping, Guinnevere, In Your Name, Jesus of Rio, Our House, For What It’s Worth, Dark Star, Almost Cut My Hair, Wooden Ships - Extranummer - Woodstock, Teach Your Children. Kul med Just A Song Before I Go, en av Runtrunt-gängets absoluta favoriter i vinter!

Battin-bilden  Många har frågat efter en bild på Byrds-favoriten Skip Battin, så här här den! Håll till godo!

Arkivarie Öberg presenterar: Drumming is my madness - Ringo Starr solo 1970-1987  Ringo solo, låter det obekant? Med den här guiden över de viktigaste åren plockar du lätt de godaste russinen ur en riktigt spännande karriär, som oförtjänt hamnat i viss medie-skugga. 1970-1975: REVANSCH När Beatles slutligen brakade ihop i april 1970 och sextiotalet äntligen var över, klev Ringo självsäkert ut på soloarenan. Precis som bandkollegan Harrison, på vars solodebut Ringo gästar, släppte Starr fler än en platta detta år. Listig som räven haffade Ringo tag i George Martin och fick honom att producera debuten Sentimental Journey, en samling gamla örhängen charmigt tolkade. Plattan har en skön cocktailfeeling och spelas med fördel vid såväl mingel och middagar som på en slapp söndag. Medan fans och kritiker samstämmigt njöt av Sentimental Journey, åkte vår ”stick man” till Nashville och hängde med traktens musiker, vilket resulterade i countryalbumet Beaucoups de Blues. Titelspåret, andra låtar som Fastest growing heartache in the West, Without her och Loser´s Lounge är grymma. Ringo visade 1970 att han verkligen behärskade diametralt motsatta och dittills för honom outforskade genrer. Med dessa båda album i ryggen, spelade Ringo året därpå in sin första singel med bara egenkomponerat material. Succén lät inte vänta på sig: It Don´t Come Easy med den rörande b-sidan Early 1970 raketade på listorna och stannade på plats två. Gissa om Lennon&McCartney och kritikerna förvånades? Ett legendariskt framförande av låten gjordes vid Harrisons Concert for Bangladesh i Madison Square Garden och förevigades på trippelplattan med samma namn. Efter att ha smält framgångarna och samlat ihop musikervänner under 1972 och medverkat i filmen Blindman samt producerat och regisserat Born to boogie om Marc Bolan och T-Rex, bjöd 1973-1974 på den urladdning många anser vara hans främsta: 1973 års Ringo där alla som var något i musikvärlden medverkade och 1974 års Goodnight Vienna. Photograph och I´m the Greatest är två favoriter från Ringo, medan Back off Boogaloo, Ooo-Wee, Snokeroo och No-No song är älskade spår från Vienna. I åtskilliga hem finns dessa album i skivhyllan. 1974 producerade Ringo filmen Son of Dracula med musik av vapendragaren Harry Nilsson. 1975 kom samlingsplattan A Blast from the Past och dessutom startade Ringo skivbolaget Ring O´ Records, som emellertid blev en kortlivad historia. Samma år spelade Starr en roll som påven i Ken Russells film Lisztomania. 1976-1981: EN DALANDE STJÄRNA 40 miljoner plattor i eget namn – det hade Ringo Starr sålt fram till 1976. Dock: nu kom en viss konstnärlig svacka, en estetisk baksmälla om man så vill. Perioden inleddes med Polydorreleasen Ringos Rotogravure, en platta som må betraktas mer som ett tidsdokument än som konstverk. Tröttheten hörs nådlöst i spår som Las Brisas, This Be Called A Song och A Dose of Rock ´n´ Roll. Året därpå red Ringo på discovågen med den New Yorkinspelade plattan Ringo the 4th, där några av dåtidens ledande fusionmusiker medverkar. Dittills hade Ringo alltid spelat in i Los Angeles. Bortsett från omslaget, där Starr poserar hållande ett gigantiskt svärd och med en kvinna sittandes på hans axlar i måttligt smickrande underkläder, bjuder skivan på klockrena floorfillers som Drowning in the sea of love, Can She Do it Like She Dances, Tango all night och Sneaking Sally through the Alley. Samma år medverkade Ringo i filmen Sextette tillsammans med Mae West och dessutom hade han även en egen tv-show, kärnfullt betitlad Ringo. Det verkligt balla med showen var att han spelade live i den regelbundet, något som annars tyvärr inte tillhörde vanligheterna. Stinn av framgången på östkusten spelade vår man, på Bahamas, in en tredje Polydor-lp, Bad Boy. Plattan, som präglas av Jet Set-estetik, bjuder på hits som Heart on my Sleve och Supremesrökaren Baby Don´t You Leave Me i en mästerlig tolkning. 1980-talet inledde Ringo med filmen Caveman – A Prehistoric comedy. Filmen, i vilken inte ett enda begripligt ord yttras och som utspelar sig ”One Zillion B.C.”, innebar dock en stor personlig glädje för Ringo, då han och f.d. Bondbruden Barbara Bach fann varandra. Under 80-talets första år såg Ringo också fram emot inspelningen av en ny platta på vilken alla hans forna Beatleskamrater skulle medverka. Emellertid blev Lennon ju mördad och när plattan kom ut året därpå med titeln Stop and Smell the Roses höjde nog åtskilliga på ögonbrynen. Let´s face it: den är katastrofal. Omslaget är makabert: med en rödmosig, mustaschprydd och småplufsig uppsyn och med en bukett rosor i famnen, är Ringo mer lik hårdporrstjärnan Ron Jeremy än killen som charmade hela USA 1964. Följande dekade galtar valde att medverka: Paul McCartney, George Harrison, Harry Nilsson, Ron Wood samt Stephen Stills. Skivan, som sällan kostar mer än 40kr, är dock väl värd att ha, den är skitkul och lyfter till och med den stelaste och mest prestigeladdade parmiddagen i Vasastan. Titlar som Wrack my Brain, Private Property, Drummig is my Madness(så djävulskt bra!), titelspåret samt den litet dansbandsmässiga You Belong To Me lyfter taket direkt. En detalj värd att lyfta fram med perioden 1975-1981, är att Ringo försökte sig på att bli möbeldesigner, en karriär de flesta inte sett allt för mycket av. 1982-1987: UTFÖRSBACKE 1980-talet kan i efterhand beskrivas som en kollektiv 40-årskris för blomsterbarnens generationer. Helt nya toner – inte sällan syntprogrammerade - ljöd på världens topplistor. Idealen var snabba pengar, dyra kostymer och ”satsa på dig själv”-mentalitet. 1983 kom vad som skulle bli Starrs sista platta under den här perioden: Old Wave. Joe Walsh producerade och skrev flera låtar, några tillsammans med Ringo. Andra, då ganska trötta, artister som medverkade var Eric Clapton och John Entwhistle. Öppningsspåret In my Car, som släpptes som singel, är skitbra, en klassisk rocklåt. Det stora problemet var distributionen. Lp:n släpptes bara i Kanada och Västtyskland, singeln enbart i Västtyskland. Vissa länder importerade den, däribland Sverige. Efter Old Wave blev det tyst. 1987 försökte sig Ringo på en comeback. Den slutade i rättssalen. Starr hade raggat upp Elvisproducenten Chips Moman och påbörjat inspelningar i Memphis. Runtrunt har hört delar av dessa inspelningar, där särskilt Billy Swan/Elvisklassikern I Can Help märks. Främst var det emellertid Ringo som behövde ta emot hjälp. Han var vid den här perioden nedsupen och när han nyktrade till stämde han Moman – delar av rättegångsförhandlingarna finns utgivna på den bootleg där även I Can Help kan höras. Bob Dylan hittade också till studion (i pauserna under inspelningen av Hearts of Fire?) och kan höras på Wish I Know Now (What I Knew Then). Ringo Starr hade nått botten. Därifrån gick det så småningom uppåt, men det är en annan story. F.Ö.

Martha Wainwright - Martha Wainwright (2005) (CD) När Martha och Rufus Wainwright var barn fick den ena av dem jämt och ständigt uppträda för föräldrarna på fredagskvällarna. Pappa Loudon och mamma Kate var ju själva artister och därför var det inte så konstigt att barnen också ville det. Gissa vem som sjöng för föräldrarna och vem som satt och sjöng för sig själv i smyg på sitt rum? Det är ingen hemlighet att vi är sjukt förtjusta i familjen Wainwright på runtrunt, inte heller att vi älskar Loudon. Men frågan är om inte Martha är på väg att axla den huvudrollen nu. I en intervju nyligen berättade Martha att hon ofta sjöng på sitt eget rum när storebrorsan höll hov för familj och släkt i vardagsrummet. Föräldrarna gav ofta råd, artister som de själva är. Ett sådant råd var att inte överdriva låten, att istället låta den tala för sig själv. Att aldrig glömma att låten och dess text är det viktigaste. Ett råd som Rufus uppenbarligen bortsett från. Rufus är i sina bästa stunder (Poses-plattan) riktigt bra, men de stunderna är alltför sällsynta i min värld. Hans sångstil fungerar utmärkt när han sjunger covers, men den tenderar att ta över hans egna låtar. Martha däremot, skriver fina låtar och sjunger dem med perfekt balans mellan återhållsamhet och utlevelse. De två sångsätten är ju inte heller varandras motsatser. Martha har precis lika mycket röst i sig som Rufus, men hon plågar oss inte med att hela tiden visa allt. Dessutom är hennes låtar välskrivna och texterna håller riktigt hög klass. Låtar som When the day is short, där huvudpersonen letar efter kärlek just ikväll och skiter fullständigt om objektet är där dagen efter, är inte bara modern feminism utan också ett utmärkt exempel på den där känslan som vi alla, oavsett kön, kan känna. Den där trängande känslan av att få bekräftelse, att få kärlek kort sagt. Om än bara för en natt. Det känns konstigt att behöva påpeka, men det är ingen skillnad på kvinnor och män i det avseendet. Endast de stenåldersmänniskor som lyssnat för mycket på Lundell tror att kvinnor och män är två olika sorters människor. Martha krossar denna myt obönhörligt och det måste man älska. I have no children/ I have no husband/ I have no reason/ to be alive Kvinnor ska idag kunna leva ett liv utan att få barn, bli mor, men det är ändå inte riktigt accepterat. Även om man som Martha befinner sig mitt i karriären och säljer skivor världen över ska hon liksom ändå känna dåligt samvete. Dessutom skriver Martha i en tradition som de senaste årtiondet eller så överbefolkats av män; den ensamma mannen med gitarr – genren. Osäkra män som inte vet hur man beter sig kring kvinnor, som är osäkra, som hellre gömmer sig bakom en image av känslig kille som skriver låtar om sin oförmåga att närma sig kvinnor. I den föreställningen ska kvinnan spela den säkre, modern, räddningen för mannen. Martha vänder på den bilden och skriver en ny pjäs, den om den osäkra kvinnan. I´m not such a good lover / I´m a better talker / so when you touch me there/ I´m scared that you will see/ not the way that I don´t love you / but the way that I hate myself Finns det någon som skriver bättre texter än så idag? Problemet med Rufus texter är att de saknar pregnans. Marthas texter däremot kliver in i dig och stannar där. Lyssna på Bloody motherfucking asshole och du kommer att förstå. Nu är detta egentligen inget angrepp på Rufus – ingen skugga faller över honom. Snarare är det ett upprop för att Martha Wainwright förtjänar mer uppmärksamhet. Hennes debutplatta Martha Wainwright (2005) finns i butiken. P.S

Magister runtrunt presenterar: Leonard Cohen - I´m your man (1988) (CD/Vinyl) Den som tror att 1980 – talet var ett förlorat decennium för rockmusiken har ingen större koll. Den som dessutom menar att 1980 – talets syntar och trumpoddar gjorde de stora artisterna från sextiotalet orättvisa har helt enkelt inte lyssnat ordentligt på vad vi redan sagt här på runtrunt.se. Så rättning i leden, sluta väg på stolarna, ha papper och penna redo för här kommer ännu en lektion. Först och främst: glöm allt du lärt dig – Cohen var INTE bäst på 60/70 - talet. Det är inte bara denna platta ett bevis på. Låten Hallelujah är till exempel skriven under denna tid. Ungefär samtidigt som kollegan Robert Zimmerman fåfängt famlade i mörkret efter nya låtar levererade alltså Leonard ”Lennart” Cohen 1988 plattan I’m Your Man - ett album utan ett enda svagt spår. Det skulle dröja tio år innan kollegan Dylan skulle kunna behandla liknande teman, i låtar som Things Have Changed och Not Dark Yet. Men Bob är ju lite yngre och, på flera sätt, något av en lillebror till den store Cohen. På konvolutets framsida ser vi Lennart i avslappnad pose tuggandes på en banan. Förmodligen tänker han på hur lätt han kan utklassa alla konkurrenter när det gäller att skriva låtar. Efter den inledande, fantastiska, flörten med revolutionsromantik i First We Take Manhattan kommer hans kanske starkaste låt om kärlek: Ain’t No Cure For Love. Cohen har säkert älskat både fler och mer än de flesta av oss, och man får nog ta berättaren på hans ord när han proklamerar att det, faktiskt inte, finns någon bot mot kärlek. En insikt som drabbar oss alla någon gång i livet. Själva ljudbilden med syntar, elektroniska trummor, porriga saxofoner och änglakörer passar utmärkt i sammanhanget. Plattans tredje låt Everybody knows är makalöst cynisk. Här har berättaren har sett igenom allt från kärlek till politik till boxning. Den ekar av bitterhet och ilska över en kärleksrelation som gått snett och förklarar uppgivet att ”that’s how it goes”. Resignationen inför ojämlikheten inom såväl kärleksrelationer som världspolitik vävs ihop på ett självklart sätt. Det är mörkt, det är bra, det är Cohen. Titelspåret I’m Your Man är typisk Leonard Cohen, en lång redogörelse över vad berättaren skulle vilja göra för kvinnan i åtanke. Det är en låt som får Suzanne att blekna i jämförelse. Nästa låt, Take This Waltz inleder med texten ”Now in Vienna, there are ten pretty women” – givetvis en genial låtöppning! Texten till denna låt är inget annat än poesi, baserad också på ett poem av Federico Garcia Lorca. En annan av plattans absoluta höjdpunkter är I can’t forget; en fin låt om en kärlek som inte längre finns men som ändå aldrig tar slut. Den avslutande låten, Tower of song, är en låt om det ensamma artistlivet, hur artisten fångas i sin egen sång, eller myt om man vill. En fantastisk låt. I´m your man är en skiva jag aldrig tröttnar på. Ett sant mästerverk, och återigen ett bevis för att 80 –talet inte alls var så hemskt.

Pappa Runtrunt presenterar: The Beach Boys L.A. (Light Album) 1979 (Vinyl) Det här var den sista plattan Strandpojkarna släppte på 70-talet och det kan mycket väl vara en av deras sämsta. Men här finns givetvis också några guldkorn… Titeln som enligt bandet ska anspela på något religiöst blir istället en ganska träffsäker beskrivning av materialet. Fjäderlätt. Men L.A. är ju även vår favoritstad och säkerligen ett favoritställe för våra kokainstinna strandbröder. Ingen tvekan om att en hel del snö förekommit i samband med den här inspelningen. Dennis och Brians exakta dagsform här är oklar men den var nog inget vidare. Brian är knappt med utan istället har gamle ersättaren Bruce Johnston dykt upp. Man öppnar upp med trygga Good Timin’ som ska tilltala dom som gillar gamla Beach Boys. Harmoniner, 50-talskänsla osv. Låten gör sitt jobb men är ganska ointressant. Den följs av gräsliga Lady Lynda som är skriven av ingens favorit Al Jardine. Han tar ogenerat för sig av utrymmet för att hylla sin fru. Tydligen en hit i england.. Och det är klart, utrymme fanns det ju... Sen kommer nån oklar ballad, Full Sail, även den ointressant. Men nu börjar det bli intressant! Alla Dennis Wilson-vänner känner ju till hans andra, älskade, outgivna album Bamboo. Och här får vi faktiskt 2 låtar på raken som var avsedda för detta projekt! Angel Come Home och Love Surrounds Me, båda tveklöst plattans bästa låtar och höjdpunkter! Angel Come Home borde ha blivit en hitlåt med sin skönt poppiga refräng. Love Surrounds Me är bara en sån där fantastiskt fin Dennis-ballad. Ingen kan låta så sliten och sårbar som Dennis. Man vill skjutsa hem honom, bre några mackor och spola ner kolan. På de bootleg-versioner som cirkulerar finns andra ”bättre” versioner av de här låtarna men de här är ändå riktigt bra. Tyvärr får inte första lp-sidan sluta där, värdigt, utan man väljer Mike Loves GRÄSLIGA kvasi-asiatiska Sumahama som är nån slags pösig ballad där sångaren växlar mellan engelska och japanska. Instrumenteringen påminner om det sound som såna där enmansband i hotellbarer i asien brukar ha. Kanske är det meningen? Antagligen inte. Så vänder vi på skivan och vad hittar vi väl där? CURT BOETTCHER!! Jajamänsan, vår vän Curt har vaknat till liv igen och nästlat sig in i Beach Boys-lägret för att producera och arrangera en dänga! Resultatet är en av de absolut gräsligaste men också roligaste Beach Boys-låtarna genom tiderna; Here Comes The Night i en 11-minuter lång discoversion. Jo, det är sant! Låten var ju ursprungligen med på albumet Wild Honey men Curt och grabbarna tyckte tydligen att den var värt ett nytt besök, inte minst för att ge kidsen nere på discot en chans att inse hur balla Strandpojkarna egentligen var. Tyvärr var dom inte så balla. Som discolåt är Here Comes The Night nog helt ok men som Beach Boys-låt är den usel. Och varför måste den vara så extremt lång Curt?! Lyckas man ta sig förbi den här låten får man en belöning! Fina Baby Blue (även den aktuell för Bamboo) där Carl sjunger delar av låten men Dennis åter dominerar med sin fantastiska ruffiga uteliggarröst! Det resterande materialet är 2 fullständigt ointressanta och intetsägande utfyllnadslåtar. Omslaget då? Ja, det består av ett antal rutor med tecningar som ska illustrera de olika låtarna. Jag tror att jag eventuellt har sett fulare teckningar nån gång, men det måste ha varit väldigt längesedan. Pluspoäng för innerpåsen dock, där vi får ett antal mycket tuffa bilder på bandet, inte minst ett par riktigt fina Dennis-foton. Sammantaget kan man säga att du om du köper L.A. (Light Album) får 3 fina Dennis Wilson-låtar och det vill inte säga lite! Samt en väldigt lång, Curt Boettcher-certifierad discoversion av Here Comes The Night...

Adjö och goddag  Du säger adjö, och jag säger goddag. Goddag goddag. Jag vet inte varför du säger adjö, jag säger goddag. (Paul McCartney)

Dylan - Alltid aktuell....  "Somebody got murdered on New Year´s eve / Somebody said dignity was the first to leave / I went into the city / went in to town / Went into the land of the midnight sun /Searchin high, searchin low / Asking the cops wherever I go / Have you seen dignity?" (Bob Dylan )

Grattis Tetsu!  Den 21 oktober fyller ständigt aktuelle Faces-bassisten Tetsu Yamauchi 62 år! Det ska vi fira!

Uppdrag: valv.  Fem guldgruvor som vi på Runtrunt hoppas att valvvätten hittar fram till under vår livstid. 1. Gethsemane - Loves fjärde album från 1968. Med originaluppsättningen. Låttitlar finns, men ingen annan inspelningsdokumentation. Osäkert om den överhuvudtaget existerar. 2. Bamboo – Dennis Wilsons andra soloplatta. Finns delvis som piratskiva, men med undermåligt ljud. Den kompletta Denis Wilson-fyndigheten drömmer vi fortfarande om och det är naturligtvis en skandal att Pacific Ocean Blue inte finns på compact disc. 3. Unreleased Decca live album 1972 – The Rolling Stones. Finns delvis som piratskiva, men med undermåligt ljud. Varför får inte valvvätten tillträde till stenarnas sprängfyllda valv? 4. Second album – Gene Clarks andra soloplatta. Finns som acetate-skiva, men är fortfarande outgiven. Varför!? Svara!! 5. Stolen Stills – Outgiven soloplatta med Stiltjen från början av 1970-talet. Kan vara hur bra som helst.

Rolling Stones sämsta låtar 1968-1972  Häromdagen satte sig Runtrunts redaktion ner och listade Rolling Stones sämsta låtar 1968-1972. Det blev en kort lista. 1.I Got The Blues 2.Dear Doctor

Runtrunt presenterar: Studiomusiker vi gillar, del 1.  Oh la la, Joe Lala! Bland de studiomusiker som Runtrunt sätter allra högst är Joe Lala en lika naturlig del som Sneaky Pete och Russ Kunkel. Denne västkustens funkigaste congaspelare har medverkat på 28 guldplattor och hela 32 platinumsäljande storverk, allt från soundtracket till Saturday Night Fever till Bill Wymans mindre klassiska Monkey Grip. I dag ägnar sig dock Joe mest åt skådespeleriet och vi västkustvänner har kunnat se honom både i Seinfeld (avsnittet The Face Painter) och Miami Vice. Här är dock inte platsen för en genomgång av Joe Lalas lysande skådespelarkarriär, utan platsen för att hylla honom för hans musikaliska gärning. Den inleddes redan på 1960-talet i gruppen Blues Image som låg bakom brottarhitten Ride Captain Ride. Efter att Blues Image splittrats i skarven mellan 60-tal och 70-tal kom Joe, som så många andra, att flytta till västkusten och bli en del av det sköna countryrockgänget runt Krysset, Stiltjen och Näsan. Kanske var det kombinationen av frisörutbildning och kunskaper i congas som fick Krysset, Näsan och Stiltjen att gilla Joe? Stiltjen, med sin västindiska bakgrund, gillade i alla fall vad han hörde och lät Joe bli en del av mäktiga Manassas och just Joes schyssta congas och intensiva "percussion" kan vi njuta av på flera klassiska Manassas-spår (Cuban Bluegrass!). Joes flinka händer och funkiga dansanta rytmer förde honom vidare till sköna band som The Eagles och kom även att pryda plattor som Rod Stewarts A night on the Town, Jackson Brownes Hold on och, inte minst, Chris Hillmans västkustpärlor Clear Sailin' och Slippin' Away. Joes congas tycks åtminstone tillfälligtvis ha tystnat, men när väl valvvätten rotat klart i Stiltjens arkiv borde vi kunna få mer tidstypisk Joe Lala-funk att skaka loss till./AG

Carole King & The City - Now That Everything's Been Said (1969) (Vinyl) Det är egentligen inte meningen att vi ska skriva om skivor som vi inte säljer i butiken. Men ibland får man göra det där undantaget som bekräftar regeln. De som förespråkar Cd-skivans överträfflighet har rätt i mycket. Det är bättre ljud och alla återutgivningar är mumma för skivälskare som oss. Men de missar en viktig sak och det är att alla skivor inte finns på cd. Det finns hur mycket som helst som de stora bolagen medvetet eller omedvetet missat att ge ut. Ett exempel är Dennis Wilsons soloplatta Pacific Ocean Blue (1977), ett annat är Carole King & The City’s Now That everythings been said (Ode/Epic,1969). Det är den senare plattan denna text behandlar. I slutet av sextiotalet gick Carole King och Gerry Goffin skilda vägar. De hade, förutom att vara ett kärlekspar, också arbetat som låtskrivare i det kända Brill Building, NYC. Där låg de bakom ett antal hits som spelades in av den tidens största artister. King gjorde en vårdag 1968 det enda rätta och bytte de smutsiga gatorna i N.Y mot solen i L.A och flyttade väl där in i en villa belägen i Laurel Canyon. Där startade hon en liten trio som hon kallade The City. Detta var ett par år innan hon skulle ta hela världen med storm med sitt andra soloalbum Tapestry. I trion ingick förutom hon själv bl a Danny ”Kootch” Kortchmar, Charles Larkey samt Jim Gordon som satt in på trummor. Resultatet är en fantastisk softpop-pärla med både gammalt och nyskrivet material. Ofta skrevs de nya låtarna på plats i hennes vardagsrum. Plattan skrevs i hennes hus och spelades in i Sound Recorders Facility, LA med demonproducenten Lou Adler i bakom mixerbordet. Men nog med namndroppandet, låt oss tala om musiken istället. Jag anser att låtarna här håller minst lika hög klass som materialet på Tapestry, om inte högre. Det är klassisk Carole King; oförställd ärlighet, så långt bort från cynism som det går att komma. Lyssna på Now that everthing’s been said: ”How come you wanna leave me here, to figure it out on my own?”. Det är direkt hjärtskärande. Att hon sjunger som en gudinna vet alla men just här, på denna platta, sjunger hon underbart bra. Låten Man without a dream bjuder på ”Kootch” som leadsångare (herregud vad bra han sjunger!) och här agerar King bakgrundssångare. Det lyfter låten till en knäckande bra upplevelse. Låten är för övrigt kanske den bästa låten Carole King lånat sin penna till. Skivan har känslan av att det är en grupp som spelat in den och att det bara blev en enda skiva är en musikhistorisk katastrof. Now that everything’s been said är gospel, pop, soul, rock – kort sagt en fantastisk västkustplatta. Detta leder tillbaks till den inledande tesen att de bästa plattorna långt ifrån alltid finns på Cd. Givetvis har undertecknad ett ex, men för våra kära kunder återstår att söka på ebay. I skrivande stund finns den ute där och budet ligger just nu på 12.33 Dollar. Det är tre timmar kvar på budgivningen…

Royal Flush!  1976 släppte runtrunt-favoriten Terry Melcher sitt andra, och sista, soloalbum Royal Flush. Det har aldrig släppts på cd i usa eller europa men fanns under en kort period på cd i japan för många år sedan. Lp'n är också ovanlig, sålde nog inte så mycket... Men omslaget ser i alla fall ut så här!

Cornelis Vreeswijk 1937 - 1987  Idag hyllar vi Cornelis Vreeswijk som skulle fyllt sjuttio år denna onsdag. Svensk poesi, musik, och kultur i allmänhet hade inte varit samma sak om inte en tio-årigt krigsbarn i mitten av 40-talet emigrerat till Sverige. Mäster C är inte bara sveriges bästa textförfattare genom tiderna, han var också en rebell, en outsider, och en av de få verkliga rockstjärnor detta land haft. Det är svårt att se att artister som, säg, Håkan Hellström, hade omfamnat sambamusiken som ett komplement till sin popmusik om inte Cornelis gjort samma sak 40 år tidigare. Vreeswijk banade vägen och höjde ribban för alla låtskrivare. Precis som Bob Dylan såg han inga problem med att göra poesi till musik, och musik till poesi. Cornelis gav ju också ut ett antal diktsamlingar. Ett sant språkgeni, med ena foten på gatan och den andra i finkulturens dammiga bibliotek avslöjade han båda dessa världars livsproblem. Det var hans styrka. Idag spelar vi hans skivor i butiken, och bjuder också på en liten lista över hans bästa plattor. Dessa finns till salu i butiken. 1. Poem, ballader och lite blues (1970) 2. Getinghonung (1974) 3. Cornelis sjunger Taube (1969) 4. Tio vackra visor och Personliga Persson (1966) 5. I stället för vykort (1973) Vila i frid, Mäster!

Dagens hjärtekross  Dagens låt är Say that you love me av Loudon Wainwright III. Låten är från veckans bästa skivsläpp, The complete Columbia recordings, av samme man...

Dagens Cohen  Dagens runtrunt-macka är Leonard "Lennart" Cohens Ain´t no cure for love! I stark konkurrens med Everbody Knows från samma platta; "I´m your man" (1988).

Dagens skiva  Dagens platta är Stan Getz & Chet Bakers "Line for Lyons" live på Södra Teatern i Stockholm 1983! Åh Chet, du var så mycket bättre än Stan...

Dagens Ryan...  Dagens låt på runtrunt är Ryan Adams So Alive från plattan Rock n roll (2003)!!

Dagens låt!  Dagens låt på runtrunt är "Everywhere" (1987) av Fleetwood Mac!

Those Dancing Days  Det var ett tag sedan. Jag minns knappt sist det hände att jag efter en klubbspelning rusat direkt till kassan och köpt ep:n av bandet som spelar. Det kanske aldrig har hänt, jag vet faktiskt inte. Det kändes nästan pinsamt. Jag var först framme vid kassan för att köpa, till och med mitt i sista låten för att vara säker på att den inte skulle ta slut. Jag övervägde att be bandet signera plattan men jag skakade av mig den impulsen, jag är ju en fullvuxen (nåja) man. Det är så lätt att avfärda alla nya band, att hylla det gamla, det säkra. Och jag står för det: merparten av de band som kommer fram idag är skitdåliga. Det saknas bra låtar och det verkar ha glömts bort av många att utan en bra låt, en melodi, en text så är musiken ingenting. Det kan i bästa fall vara en manifestation av stil eller poser. Det som drivit pophistorien framåt är sångerna. Jag tycker att det är det viktigaste när det gäller musik oavsett genre. Jag har alltid varit barnsligt förtjust i poplåten, den där perfekta, som säger allt. En bra poplåt gör livet vackrare än det egentligen är, det är den där större-än-livet-känslan jag älskar och söker i popmusik. Det är en perfekt drog, utan baksmälla, dock är den starkt beroendeframkallande. Kalla det eskapism, men säg mig då vad som är så bra med den här världen att jag inte behöver göra den vackrare? Nej, popmusik är vad jag vill ha och behöver. Igår kväll stod jag på kulturhusets tak och väntade på en spelning med det kanske mest hajpade svenska bandet just nu. Nu är det såhär att jag ibland tappar hoppet och gnistan i min inställning till musik. Att jag borde göra något annat. Att jag tröttnat helt enkelt. Det kan ju ha att göra med att jag jobbar i skivaffär och därmed blivit luttrad och blasé. Det stämmer till viss del. Så typiskt att mitt hopp ska tändas av fem gymnasietjejer från Stockholm. Det finns flera saker man kan säga här. Spelningen var bitvis flamsig och musikaliskt var det replokalotajt, men det är ändå petig kritik i sammanhanget. Jag älskar hur de arrangerar låtarna, jag älskar gitarren, basen, synten, trummorna. Men mest är jag fullkomligt överväldigad av sångerskan. När de andra verkar vara något roade av uppmärksamheten från publiken och vinkar till kompisarna som står längst fram så står hon där, totalt i kontroll, med ett ord: cool. Hennes röst är den bästa jag hört på länge, alla kategorier. Den är så stark och har ett sånt känslomässigt djup att jag får svårt att koppla ihop henne med rösten. Hon är blott 17 år gammal men hennes röst avslöjar ett känslomässigt djup som omöjligt kan tränas in. Det är en läxa till alla skivbolag som satsar på att skapa talanger istället för att hitta dem: jag har sällan sett en sådan uppvisning i rå talang som igår kväll. Det är oslipat, visst, de behöver repa mer, men herremingud vad bra de är! De garvar, de har kul, pop är ju det. Låtarna är bra, särskilt den första singeln, Hitten. En perfekt popdänga. Sångerskan, Linneá, kommer bli en stjärna med eller utan TDD, men jag hoppas att bandet överlever. För popmusikens skull. Skivbolagen må befinna sig i kris men om de bränner den här chansen är de inget annat än amatörer. Man kan bara hoppas att TDD har bra folk runt sig som kan förvalta det här bandet. Bandets ep kommer till butiken imorgon.

Lennart...  " Now, in Vienna there are 10 pretty women" - Leonard Cohen (1988)

Marvin

De 20 sämsta Beatles-låtarna 1966-70  Vi har efter långa diskussioner äntligen kommit fram till en lista med Beatles 20 sämsta låtar 66-70: 1. Hello Goodbye 2. Yellow Submarine 3. Maxwell's Silver Hammer 4. The Continuing Story of Bungalow Bill 5. Obladi, oblada 6. When I'm 64 7. Octupus's garden 8. Rocky Racoon 9. Hey Jude 10. Magical Mystery Tour 11. Dr Robert 12. Piggies 13. Old Brown Shoe 14. One after 909 15. Fool on the hill 16. Savoy Truffle 17. Being for the benefit of Mr Kite 18. Honey Pie 19. Marta my dear 20. I want you (She's so heavy) (listan är preliminär, begränsningen med endast 20 låtar gör det ju svårt då det finns så många dåliga låtar under den här perioden) Här är några fler riktigt dåliga låtar som inte fick plats i listan: Got to get you into my life, She's leaving home, Helter Skelter, Oh Darling!, Everybody Got Something to hide except me and my monkey, Yer Blues, You know my name (look up the number), hela b-sidan på Abbey Road (undantaget Here comes the sun), Flying. (AG/GW)

Crosby

Pappa Runtrunt presenterar: In through the out door  Nyligen presenterades planerna på ett ABBA-museum i Stockholm. Hoppas man till det kan rota fram lite memorabilia från den sorgligt rivna Polarstudion där Led Zeppelin på senhösten 1978 spelade in In through the out door. En självklar höjdpunkt på ett blivande ABBA-museum hade ju naturligtvis varit att i entrén placera den soffa som både John ”Bonzo” Bonham och Björn och Benny suttit i. In through the out door är Led Zeppelins sista riktiga album. Det låter därefter, dvs inte riktigt bra. Inspelningarna, som gjordes i november/december 1978, verkar ha drabbats av samma mörker som präglade klimatet utanför. Produktionen är ganska muddig och såväl gitarrer som sång ligger ofta långt bak i mixen. Det märks inte minst på Zeps sista stora epos, Carouselambra, som gungar på rätt bra i tio minuter, men någon riktig ordning på låten får man aldrig. Skivan inleds dock riktigt bra med In the evening, komplett med intro och det välbekanta lätet av violinstråke mot gitarrsträngar. Därefter följer bagatellen South Bound Saurez. John Paul Jones spelar synthpiano och Robert Plant försöker låta härligt sydländsk. Det går ganska dåligt. Fool in the rain följer därefter. Zeppelin ger sig på samba. Det går ganska bra, kanske inte i klass med brasilianarna själva eller med den klassiska Samba Magic av Basement Jaxx. Efter de osäkra stilövningarna avslutas första sidan med Hot Dog, världshistoriens sämsta Zeppelinlåt. En låt som utan tvekan förtjänar att skjutas ut från jorden och bort från solsystemet. En helt obegripligt dålig rockabillydänga med världens sämsta gitarrsolo. Hot Dog kommer dock att pryda sin plats när Runtrunt äntligen listar världens sämsta låtar av stora artister. På en femgradig skala får första sidan ungefär 2 i betyg och det beror egentligen bara på In the evening. Hur låter då andra sidan? Ja, först kommer tio minuter Carouselambra. Återigen, ett tappert försök att göra ett klassiskt zeppelinepos. Produktionen sänker dock låten. Skivan avslutas med den smöriga All my love, Percy Plants tribut till den två år tidigare avlidne sonen Karac, och synthbluesen I’m gonna crawl. All my love är new wave och egentligen en ganska bra låt och finns dessutom i en sju minuter lång och bättre version på diverse bootlegs (Studio Daze). I’m gonna crawl är tillkämpat dramatisk, men lyckas aldrig nå någon egentlig verkshöjd. Hur ska man då sammanfatta det här. Zeppelin gjorde tio plattor och jag tycker självfallet att de alltid ska stå samlade på hedersplats i varje skivintresserads rockhylla, gärna kanske t o m på en egen hylla. För så är det ju, Zeppelin har ju en egen gren på musikträdet. Ibland vill man bara såga av den grenen och ibland, t ex när Kashmir eller The Rover från Physical Graffiti kommer farande eller när man på piratskivan Chasing the Dragon får höra de rockmagiska orden ”Dallas, are you receiving us? ’Cause if you ain’t, we gonna make sure that you will”, finns det ingen bättre plats att vara på. Så på med drakkostymen eller de snortajta jeansen och damblusen, skaka loss hårmanen, drick 40 vodkadrinkar och spela In the evening högt och gudarnas hammare kommer att träffa även dig!/AG

Pappa Runtrunt presenterar: London Town 1978  1978 stod Wings aktier mycket högt hos den mogna, bekvämt radiolyssnande, amerikanska publiken. Hemma i England var det kanske inte lika respekterade, och kritikerna hatade allt McCartney presenterade efter Band on the Run. Men i amerika hade Macca krönts till Kung Stadium och detta manifesterades med trippel-live-albumet Wings over America. Innan detta album hade man gjort Wings at the Speed of Sound; en platta där Paul tycks ha fått för sig att det skulle vara en god idé om alla i bandet fick göra varsin låt. Därav Linda McCartneys Cook of the house, komplett med stekpannefräs och falsksång. Skivan sålde trots detta i mängder. Nu var fältet helt öppet, golvet bonat och ungarna körda till skolan, vad skulle man nu göra? En softrockplatta såklart! Kan några låtsascowboys i L.A. göra det, kan några rika engelska låtsasbönder göra det. Resultatet blev förbluffande bra och en av McCartneys/Wings mest underskattade och förbisedda album! Hur gick nu det här till? Det mest kreddiga att göra när punk- och new wave-vindarna börjar blåsa måste väl ändå vara att hyra en yacht i Bahamas, dra på sig några snygga turné-t-shirts, och i sig några linor? Jajmän! Sagt och gjort, sällskapet hyrde båten Fair Carol och började spela in ombord. Med lp’n följde en fantastisk poster med ett bildcollage från inspelningarna. Där kan man få en idé om hur det hela gick till. Och hur alla var klädda, samt de frisyrer som gällde i Macca-land. Hitsingeln heter With A Little Luck och är en softpopdröm! Sköna keyboards, sköna harmonier och ett skönt tempo. Låten är en vinnare än idag på varje smoking- beach och poolparty du kan tänka dig! Även titelspåret är fjäderlätt och skönt och bjuder på en harmlös text fylld med fluff. Vi får även den fantastiska Girlfriend där Paul sjunger med en magnifikt falsettröst rakt igenom hela låten. Smörig pop på hög nivå. Café on the left bank är klockren. I´m carrying är en fin liten ballad, och tydligen en av George Harrisons favoritlåtar med Paul. Bara på dessa två låtar visar Macca än en gång vem som var kapten ombord på Wanderlust. Men även den så brutalt underskattade Denny Laine (försök få tag på soloplattan Ahh… Laine!) får med några låtar, och Deliver Your Children är lätt en av plattans absolut bästa låtar! Children Children går inte heller den av för hackor! Det måste nämnas att några saggiga rocklåtar också smugit sig in men det är bara att lyfta pickupen. Hela plattan avslutas med en magnifik final; den vansinniga sjörövar-disco-rock-rökaren Morse Moose and the Grey Goose! Vilken låt! Vad handlar den om? Vad tänkte dom på? Lätt plattans bästa låt och en av Maccas skönaste experiment! Right down at the bottom of the sea Tell me, are you receiving me? My name is Morse Moose and I’m calling you London Town finns på cd med några sunkiga bonusspår, men försök gärna plocka upp lp’n istället, den är alltid billig. Och dessutom kan du, om du har tur, få med den underbara postern! Jag ska rama in min och på nåt sätt smyga in den hemma.

Pappa Runtrunt presenterar: Dirty Work (CD/Vinyl) I serien Pappa Runtrunt presenterar:© har turen kommit till Rolling Stones Dirty Work 1986. Omständigheterna kring det här albumet känner många till. Jagger och Richards tycktes inte längre komma särskilt bra överens, Keith var starkt lierad med sin ”lillebror” Ronnie Wood, och Charlie Watts hängav sig osannolikt nog åt en tids heroinmissbruk. Bill Wyman var som vanligt Bill Wyman. Dåligt upplägg i förstaläget alltså, men antagligen ganska lyckat när man ser tillbaka på det så här i efterhand. Omslaget är som en dröm från mitten av 1980-talet. Vid en snabb titt kan man först tro att det är ett gäng medelålders kvinnor på finlandskryssning runt 1984. Eller Tina Turners kompband under Private Dancer-turnén. Men det är det ju inte! Titta det är ju the Rolling Stones som satt sig i en lös hörndel från en ikea-soffa! Alla i bandet har fina färgglada kavajer och byxor (säkert valda av Mick), Ronnie har workout-skor och instoppad skjorta, Keith har skor i fejkat leopard-skinn. Charlie manifesterar sin nya livsstil med lite knarkarskäggstubb. Killarna ser jättetuffa och arga ut. Och det är just det här som är det fina med plattan; dom låter liksom lite förbannade nästan hela tiden. Flera av låtarna är ganska hårda, med hårt riffande och har dessutom tuffa texter. Att Jimmy Page är med på plattan och riffar gör ju inte saken mindre tuff. Många av låtarna är också skrivna av Richards och Wood. Öppningsspåret One hit (to the body) är en riktigt stenhård rökare och faktiskt en hitlåt! I videon är det tuffa tag och det skulle vara trovärdigt om nu inte Mick såg ut som en misslyckad transvestit. Han har väldigt mycket smink. De andra glider liksom bara runt och signalerar tuffhet. Andra låten Fight är om möjligt ännu tuffare. Gotta get into a fight, can’t get out of it sjunger Mick och vi tror honom faktiskt. Sen kommer en förskräcklig cover på Bob & Earls gamla souldänga Harlem Shuffle som också var en singel. Problemet är att bandet låter förbannade även i denna glada låt. Sen får vi Hold back och det är åter tuffa tag! Härligt stela syntetiska trummor och riff i symbios. Too rude är en gammal reggaelåt som sjungs av Keith. Det är ganska sunkigt men ändå lite charmigt. En bagatell. Skivans andra sida öppnar med Winning ugly som är ett stycke småtrist muskelpop. Men en eloge till Mick som ändå kämpar på så mycket med så tunt material. Back to zero är en lite småfunkig och ganska bra låt. Sen kommer då titelspåret Dirty work, och det är ännu en stenhård låt med tuff text. Riktigt bra! Denna följs av Had it with you som egentligen bara är gamla fina Respectable (från Some Girls) fast sämre och med annan text. Onödigt. Skivan avslutas med Keiths fina Sleep tonight. Det är antagligen skivans bästa låt men även en av Keiths bästa ballader! Han sjunger och gör det bra. Jag har alltid gillat den här låten och tycker att skivan kan vara värd att plocka upp bara för den. Sammantagen är det här egentligen en ganska bra platta men många blir nog avskräckta av det minst sagt gräsliga omslaget och det faktum att mitten av 80-talet generellt inte var nån storhetstid för den här typen av band. Men här finns faktiskt fyra stabila rockrökare och en mycket fin ballad, så unna dig lite Dirty Work!

Ett skönt (?) citat (Annat) "Om drygt 20 år så släpps sekretessen på obduktionen. Den som lever får läsa. Åh, måtte jag leva till dess…" Citatet är hämtat från Mickes (Micke´s skivor) blogg. Gissa vilken artist som åsyftas! Hans blogg finns under "länkar".

Sly  Jag blir mer och mer övertygad om att Sly Stones egentliga mästerverk är HIGH ON YOU (Epic 1975) och inte nån annan platta! Hittade den på vinyl nyligen och har kört den om och om igen! Det är en s.k. "helskön" platta fylld med uptempofunk och bra popsoullåtar. Tyvärr finns den inte på cd i dagsläget (ev. nån japan-utgåva?) och ingick av nån outgrundlig anledning inte i Sonys serie återutgivningar av Sly's produktioner som kom nyss! Ett obekräftat rykte gör gällande att herr Sten själv inte var helt nöjd med resultatet, men det är nog bara ett rykte... Gör dig själv en tjänst och försök få tag på High On You-lp'n, den är fantastistk bra! (GW)

Love efter 1969  Medan vi ändå är igång med att recensera bortglömda plattor och i väntan på Hip O-Selects Love The Blue Thumb Recordings, vill jag här passa på att slå ett slag för Arthur Lee och Loves produktion efter det att gruppen lämnat Elektra 1969. Som vi alla vet så släppte skivbolaget Blue Thumb våren 1970 dubbelplattan Out Here. Out Here lär, och om detta tvista skivarkeologerna, bestå av de låtar som Elektra ratat till plattan Four Sail. Out Here låter också mycket riktigt som ett hopkok av gammal skåpmat. Ibland smakar det riktigt bra, som i Forever Changes-doftande Listen to my song eller Willow Willow eller i fantastiska I Still Wonder, men då och då smakar det bedrövligt som i Carlights on in the daytime blues, I’m down eller det avslutande trumsolot i Doggone. Hade Blue Thumb eller Arthur haft vett nog att slänga en del av det överblivna materialet hade man kunnat sätta ihop en riktigt bra platta, nästan i klass med Four Sail. I stället valde man att släppa en dubbel och på så sätt trötta ut lyssnaren. Året efter kom False Start som fortfarande är mest känd för att Arthurs vän Jimi spelar gitarr på ett av spåren. Jag tillhör den lilla grupp människor som inte tycker att False Start är totalt värdelös. Det är fråga om rak okomplicerad gitarrock, långt från The Castle eller Your Mind and We Belong Together, men inte helt oäven sådan. Skivan mår dock bra av att doseras i mindre mängder, även om fold out-omslaget är mycket vackert. Någon gång 1971 försvann även denna uppsättning av Love och kvar, som alltid, var Arthur. Efter att ha gjort ett par sologig i Los Angeles blev han erbjuden att spela in en soloplatta. Han samlade ihop ett band och spelade in 1972 års Vindicator. Vindicator är gitarrer och Jimiinspierad sång, ett gitarrbaserat soundtrack till det svarta Los Angeles och som sådant faktiskt ganska bra. Bland favoriterna märks Busted feet, He knows a lot of good women(Scotty’s song) och Everybody’s gotta live. Visst, Arthurs sång och stil i övrigt ligger ljusår ifrån 1967 och ett par låtar är bistert jobbiga, men det är en skiva som utmanar lyssnaren och mer än någonsin kanske kräver att man ska bortse från vad artistens tidigare verk. Vindicator förtjänar alltid att omvärderas. Året efter gjorde Arthur soloskivan Black Beauty, som tyvärr fortfarande är outgiven, och istället återkom han med Love i soultappning till 1975 års Reel to real. Skivan inleds med den fantastiska soulrökaren Time is like a river, men tappar sedan fart och fokus. Visserligen skingras dimmorna i With a little energy och i en fin version av Be thankful for what you got, men nyinspelningarna av Busted feet och Singing Cowboy gör ingen glad. Produktionen är väl inte heller den allra bästa. Efter en enligt uppgift mer än lovligt förvirrad turné i England 1975 lade Arthur ned Love och skulle, bortsett från en misslyckad återförening med Bryan MacLean 1978 och en trasig soloplatta på Rhino 1981, inte återkomma förrän med 1992 års Arthur Lee & Love på New Rose. Det är dock en annan historia. Samtliga Loves skivor efter Four Sail är svåra, eller omöjliga att få tag i på cd. Har man möjlighet tycker jag dock att man i första hand ska leta reda på Out Here och Vindicator. /AG

Bob Dylans gyllene år 1984-1988  När folk talar om Bob’s plattor nämns sällan hans mittenplattor från 80-talet i några positiva ordalag. Jag benade lite i saken, tvingade mig att verligen lyssna på skivorna rakt igenom för att se exakt hur dåliga dom är. 1983 gjorde Bob plattan Infidels som vi alla känner och älskar och som inte bara är en av hans bästa plattor, utan som också var något av en comeback. Dessa goda vibbar skulle dock inte stanna länge, eller? Det gyllene musikåret 1984 släpps liveskivan Real Live. Dess största förtjänst är en fantastisk version av Tangled Up In Blue som då aldrig hade varit med på någon liveplatta. I övrigt är det som en halvsunkig greatest hits-samling. Fast live. 1985 är så vår man tillbaka med Empire Burlesque. Omslagsbilden är förskräckligt ful. Bob poserar i en hisnande spräcklig kavaj som han enligt uppgift fått av Ian McLagan under just Real Live-turnén. Tänk er Mac’s förvåning när han fick se det omslaget… Typsnittet är ”digitalt” och runt bilden nåt slags spräckligt screentryckmönster. Fräscht. Samtliga lp-skivor distribuerade i europa hade också dekal med texten: ”HIT WAVE 85” påklistrade på konvolutet. Den vågen varade inte länge och sköljde definitivt inte över den här plattan. Men katastrof är det inte. Öppningsspåret Tight Connection To My Heart är en helskön gospel-poplåt med ett helt ok sound. En favoritlåt faktiskt! Sista låten Dark Eyes är en helt akustisk låt som är jättefin. Vi får också en hygglig ballad i I’ll Remember You. Plattans sämsta låtar är ”rocklåtarna” Seeing The Real You At Last och Clean Cut Kid. Den sistnämnda har ett avskyvärt sound och är f.ö. känd för att Bob gav den till Gene Clarks gamla duettpartner Carla Olson ett år tidigare som tack för att hon medverkade i Sweetheart Like You-videon 1983. Märkligt nog så spelade hon in den. Vågade väl inte annat. –Eh, thank you Bob. Ni som har Bootleg Series-boxen Vol. 1-3 minns den sköna Springsteen-doftande låten When The Night Comes Falling From The Sky, originalversionen på Empire Burlesque är så hemsk att jag nästan inte har några ord för det. Nån slags 80-tals-rock-disco med en mycket förvirrad Bob. 1986 hade hitvågen från 85 definitivt tagit knäcken på Bosse. Knocked Out Loaded kom och förvirrade många. Jag kom nyligen över ett ex av denna lp där någon hade klippt ut recensionerna och lagt dom i konvolutet och döm om min förvåning när jag fick se att det här är en platta som faktiskt fick 3+ i Aftonbladet! Bob har skrivit 2 av de 8 låtarna och har co-writing credit på ytterligare 2. Öppningsspåret You Wanna Ramble är förskräckligt, men inte ens i närheten av lustmordet på Kris Kristoffersons redan ganska sliskiga They Killed Him. "-There was a man named Mahatma Ghandi..." sjunger Bob högt och gällt, uppbackad av en gräslig barnkör. Låten är 4 minuter. Man vrider sig av obehag hela låten. Driftin’ Too Far From Shore är ganska ok även om synthrummorna är mer än lovligt stela. Jahaja, sen är det tydligen dags för reggae i låten Precious Memories. Reggae kanske inte är Roberts starkaste sida. Särskilt inte kombinerat med gospel. Maybe Someday är plattans bästa låt. En ganska rak rocklåt med bra text och en Bo i bra vokal form. Det är den här låten jag brukar spela på plattan. Vän av ordning protesterar nu och säger Brownsville Girl, den 11 minuter långa balladen Bob skrivit tillsammans med Sam Shepard, men även om texten är fantastisk och refrängen en klassiker så är produktionen och soundet så otroligt stelt att man hamnar i koma innan de 11 minuterna är över. De två resterande låtarna är Got My Mind Up, som skrivits tillsammans med Tom Petty, och Under Your Spell som skrivits med Carole Bayer-Sager. Den första är en ganska hård men småtråkig rocklåt som man hört förut och den andra nån slags semi-ballad som i.o.f.s. är helt ok men glömd så fort skivan tystnat. Och tro mig, den här plattan kommer för det mesta att stå tyst i din skivhylla. Nu har man fått blodad tand, vad kommer nu? Det kan ju inte bli sämre än så här? Eller?! Lugn i bussen, låt oss spela Down In The Groove -88. Många känner inte till den här plattan. Det är synd för den är ganska rolig. Roligt dålig. Men här finns också några riktigt bra låtar som många antagligen missat. Det är lite varannan låt-programmering som gäller här. Öppningsspåret är en cover på den avskyvärda låten Let’s Stick Together som Bryan Ferry hade en stor hit med på 80-talet. Hans version var också hemsk. Det här låter som nåt man spelat in när Bo repar. Antagligen så de flesta låtarna på plattan kommit till. When Did You Leave Heaven är en fin liten 2-minuters ballad som faktiskt är riktigt bra. Sally Sue Brown är en förskräcklig boogiewoogieblues med 50-tals-Elvis-aahuum-körer. Death Is Not The End kan nog dela lyssnarna i två läger, jag gillar inte den här smöriga balladen men kan tänka mig att många faktiskt skulle kunna göra det. Vi får ju lite munspel också. Helt ok. Had A Dream About You Baby är faktiskt en ganska bra rocklåt som vi också minns från succéfilmen Hearts Of Fire, där Bob har en roll i filmen och framför bl.a. just denna låt. Så kommer då ett av dom här gömda guldkornen; Ugliest Girl In The World. Antar att Håkan har snott titeln härifrån. Låten är ännu en ganska basic bluesrocklåt som ändå är skön i all sin enkelhet. Svårt att stå emot refrängtxten I’m in love with the ugliest girl in the world. Silvio är en låt som Bob faktiskt spelat flitigt live de senaste åren och även om den är mycket bättre live så är det här faktiskt en ganska bra låt även i studioversion. Ninenty Miles An Hour (Down A Dead End Street) är en riktig favorit, ävenså gospelballaden Shenandoah och Rank Strangers To Me. Tre fina, lugna låtar som avslutar skivan. En dag kommer nog den här plattan att omvärderas. Efter detta kom så liveplattan Dylan & The Dead som är inspelad under en gemensam turné med vår man och Grateful Dead. Hela plattan går i ett förvånnde långsamt och segt tempo men är ändå överraskande bra och definitivt värd att införskaffa! Sammanfattningsvis kan man säga att alla dom här plattorna definitivt är värda att undersöka men börja med att plocka upp några billiga hollandspressade vinylex först. Ingen av dom är essentiell men skulle jag bara köpa en så skulle det nog bli Down In The Groove. Eller Empire Burlesque. Eller...